Paulina Holkenberg, chefredaktör
Pilträden ligger nästan ned längs den smala landsvägen som slingrar sig genom åkrarna. Solen har precis gått upp, och jag hänförs av att vallmon blommar i slutet av september. Det platta landskapet bjuder in till lång sikt, och jag skymtar en kyrka och träd i horisonten som ligger i en dimma. Allt återges i en palett av dova färger, min absoluta favoritfärgskala. Precis som varje dag lyssnar jag inåt och känner efter hur det känns i kroppen. Det pirrar i fingrarna, bubblar i magen och bröstet värmer. Jag har kört den här vägen i stort sett varje dag i fem år. Ändå fortsätter jag att förundras och känna en enorm tacksamhet över att få uppleva naturens magi.
”Vad fint att du ser allt det där”, svarar en kollega när jag berättar om min dagliga morgonrutin. Och det är då det slår mig. Jag har övat. Och jag har blivit bättre. Jag har faktiskt blivit ganska bra på att se det där vi har runt omkring oss och känna tacksamhet över allt jag har i mitt liv som gör mig lycklig. Och det är klart att det är lättare att känna tacksamhet när man är nöjd med sitt liv och får vara frisk. Men det går att börja i en liten skala. Att öva på närvaro och tacksamhet i det lilla. Kanske med något så simpelt som den där första koppen kaffe på morgonen. Prova att njuta av den med alla dina sinnen! Dofta. Studera färgen. Upplev värmen från koppen. För det är ju så att i närvaron finns ingen stress inför framtiden eller någon ångest
