Den röda doktorsväskan har åkt ner från leksakshyllan och dr Mini har satt på sig både stetoskop och munskydd, redo att ta emot sina patienter. Först i raden är Gunnar, ett regnbågsfärgat mjukisdjur med extremt stora ögon. Han har drabbats av yrsel. Vilket jag förklarar för mitt barnbarn, eftersom som jag fått den viktiga uppgiften av ”vara” alla patienternas röst. Doktorn rotar runt i sin väska med en frenesi som får bomullspinnar och plåster att fara omkring. Så hittar hon den blåa pincetten. Som gjord för att hantera yrsel.
Hon tittar noga på Gunnar. Med bestämd röst kommer sedan utlåtandet: ”Du har två små troll som dansar runt där inne. Inte konstigt att du är yr!” Nej, eller hur! Pincetten kommer väl till pass och vips är trollen utplockade och Gunnar återställd. Jag ler för mig själv när Gunnar och jag lämnar ”kliniken”. Det svåraste är att hålla sig för skratt, när tösen blir roligare än hon själv förstår. Men den lillas uppfinningsrikedom och engagemang sprider värme i hela min kropp.
Plötsligt bestämmer dr Mini att mormor och morfar ska vara patienter, så vi placeras i soffan i vardagsrummet. Själv huserar hon i sovrummet – läkarmottagningen. Dörren slås upp och det är dags att kalla in nästa patient. Hon förklarar: ”Jag säger era namn nu, men det förstår ni väl.” Ja självklart. Ingen doktor i världen har väl kallat in mormor!
Just den här dagen har vi, innan doktorsleken började, varit på Skansen och gått väldigt många steg. Det känns i fötterna. Därför är det toppen när dr Mini ordinerar sängläge. Som en parentes informerar hon om att hon även är tandläkare. Bara så jag vet.
Men nu är det fötterna som värker och jag ber om lite massage. Det går däremot inte alls hem. För hon är DOKTOR! M
