Har du tomtar på loftet? På riktigt, alltså! Om du bor på en gård är det högst troligt, för det finns vättar och småfolk i stort sett överallt på landsbygden. Och vi moderna människor har mycket att lära av dem!
TEXT:TIA JUMBE FOTO:PRIVAT BILD
Åsa vet att vi har många olika varelser omkring oss
De gamla folksagorna är fulla med tomtar, vättar och småfolk. Det beskrivs hur de jobbar och stretar på gårdarna, håller ordning på människor och djur.
Inte sällan beskrivs de som tjuriga. Det berättas att de kunde bli riktigt arga och straffa de boende på gården om de gjorde något som var fel i småfolkets ögon.
– Om en ko inte hade mjölk kunde det bero på att gårdsfolket hade förargat vättarna, till exempel, säger Åsa Elvegård.
Åsa är energihealer och djurkommunikatör, boende på landet utanför Katrineholm. Hon har sett och upplevt vättar och småfolk i hela sitt liv. Hon beskriver dem som energivarelser som samexisterar med oss på en högre frekvens, ungefär som drakar och enhörningar.
– Vi människor har många olika varelser omkring oss, säger hon. Det finns vättar och småfolk på i princip alla torp och gårdar, och de som samexisterar på det viset med människan har mer mänskliga drag än de som lever i skogen.
Det är skillnad även mellan de varelser som bor nära oss människor. En tomte är exempelvis något av en ensamvarg, säger Åsa. Tomten lever själv på gården och är mer knuten till platsen än vättarna.
– Tomtar är lite tjuriga och truliga, man får ta dem på rätt sätt, då går det att samarbeta. Du kan inte domdera en tomte, då blir han jättearg! En tomte flyttar inte ifrån sin gård, han lämnar inte djuren, om det finns sådana. Han biter ihop och gör livet surt för de människor som bor där, så att de flyttar i stället!
Gillar socker och glitter
Vättar kan, till skillnad från tomtar, leva i någon slags familj eller gruppkonstellation. De kommer oftast till en plats när gården byggs, sedan är de med i energiutbytet mellan människorna, djuren och alla aktiviteter. Deras uppgift är att ta hand om platsen och vårda energin där. De är där i första hand för djurens skull, och tar ofta väl hand om dem.
– Vi skulle till veterinären med min häst en gång, berättar Åsa. Han var 23 år och orolig inför besöket. När jag kom ner till stallet på morgonen för veterinärbesöket h
