Tårarna rinner och jag hör mig själv gråta som ett barn. Det borde vara konstigt, att ligga och hulka på en yogamatta omgiven av främlingar. Men konstigt nog känns det bara bra. Under Matilda Sjöbergs ledning genomgår jag den största inre upplevelsen jag hittills varit med om.
På väg till min första session Innerdance kan jag inte låta bli att googla för att förstå mer vad jag har att vänta. Det tar mig till en rubrik: ”RECONNECT WITH OUR DIVINE MOTHER”. Oj, tänker jag och undrar om det kanske är för flummigt till och med för mig. I yogastudion tar Matilda emot vänligt och tryggt. All tveksamhet rinner av mig, jag är precis där jag ska vara.
Instruktionerna inför huvudsessionen är enkla: Ligg ner och slappna av. Försök att inte tänka på någonting och om tankarna börjar vandra är det bara att fokusera på andningen i stället.
Matilda är tydlig med att alla ingivelser som dyker upp är okej och vi uppmanas att följa dem. Efter två kortare meditationsövningar kör vi i gång. Musiken är bra! Hög, känslosam och den omsluter varje cell i kroppen. Det dröjer inte länge innan jag hör deltagare runtomkring mig både skratta och gråta. Det är totalt surrealistiskt, som att jag är Jack Nicholson i Gökboet. Jag påminner mig om att fokusera på andningen och mig själv i stället.
En ny låt. Den högra armen vill röra sig. Jag följer Matildas inledande uppmaning och låter handen svepa längs med yogamattan som en loj kattsvans. Händerna domnar och golvet under kroppen försvinner. Jag svävar?! Kroppen är viktlös och fri. Sinnet reser och tar mig uppåt, i väg. Tid och rum existerar, men känns avlägset. En liten del av hjärnan fascineras av upplevelsen och börjar analysera det som händer. Det för mig tillbaka till kroppen och nutiden gör sig påmind: ”Vad händer till vänster om mig? Undrar vad klockan är.” Sedan minns jag: Andningen. In. Och ut. In. Och ut. Musiken. Sväva.
Släpper ut gammal gråt
En våg av gråt samlas i bröstet där den fastnar och Matilda dyker upp som genom ett trollslag. Hon lägger en mjuk hand på min mage, sedan på halsen där gråten bildat en klump. Under sessionen har hon rört sig runt i rummet och gjort ljud, flyttat deltagares armar och ben och känt med oss. Hennes justeringar och stöttning löser upp något inuti. Här ligger jag alltså nu och släpper ut gammal gråt. Klumpen i halsen blir mindre och mindre i takt med att tårarna rullar l�
