Madeleine Walles Grundare av tidningen nära
Jag ringer på dörrklockan och väntar mig att få höra ljudet av springande fötter. Väntar på den ivriga rösten som ropar ”Mormor och morfar!”, som det brukar låta när vi inte setts på flera veckor.
Men det är tyst. Jag ringer igen, för jag vet att de är hemma. Efter en stund öppnar min dotter och nickar in mot köket. Förklarar att den lilla minsta sitter vid köksbordet.
Vi säger ”hej hjärtat, nu är vi här”. Men det blir ingen reaktion. Hon tittar inte ens upp, för något annat har hennes uppmärksamhet i ett totalt järngrepp. Paddan. Ett spännande spel som måste spelas klart. Helt okej. Men sen då? Nej, mot tekniken har vi inte en chans och det blir ett yl när fyraåringen ser sin mamma lägga paddan utom räckhåll uppe på en hylla.
Jag kommer att tänka på en text jag nyligen läst, där en psykiater beskriver bildskärmen som kokain för hjärnan och varnar för vår tids nya folksjukdom. Han syftar väl i och för sig på lite äldre barn, men någonstans börjar det ju. Det är ingen ovanlig syn med tvååringar som sitter med förälderns mobil i barnvagnen eller på restaurangen för att ”hållas sysselsatt”. Och det behöver inte vara fel, så länge det samtidigt finns en kärleksfull och tät kontakt mellan den vuxne och barnet.
Men jag blir bekymrad när jag hör en forskare som i ett radioprogram beskriver ungas spelberoende som hälsofarligt, eftersom de då är stillasittande inomhus. Alla behöver dagsljus. Alla behöver rörelse. Ett annat problem, säger han, är att allt fler skolbänkar står tomma. Eleverna som borde suttit där kommer inte t
