Efter psykoanalysen vet hon vem som är avsändare till hennes sånger. Och Frida Hyvönen har aldrig haft så kul på scen som nu.
av Mats Almegård ⁄ foto Pernilla Sjöholm
JAG HAR ALDRIG haft så kul när jag spelar live som jag har haft den här våren. Det var lite oväntat. Jag hade inte förväntat mig en comeback i härlighet, mest för att jag inte alltid tycker att det är så kul att spela. Men det har varit fullsatt och ljuvligt. Dessutom har jag ett väldigt bra band.
Frida Hyvönen är mitt emellan vår- och sommarturné och är märkbart glad över att ha fått spela för en riktig publik igen – efter två års begränsade spelningar med pandemirestriktioner.
– Strikta förhållningsorder om var man fick och inte fick sitta och en i stigande grad nedstämd publik gjorde ju inte att det blev feststämning under pandemin direkt.
HON TAR EMOT mig i sitt rep- och skrivrum i en källarlokal på centrala Södermalm i Stockholm. Mot ena väggen står ett piano, de båda skrivborden är städade och hela rummet känns ombonat. Hon pekar på bokhyllorna vid ena väggen och säger att de behöver fixas till lite, eftersom de är lite röriga. Jag svarar att det nog är betydligt stökigare i bokhyllan på mitt kontor.
– Men du är ju inte min måttstock för vad som är ordning och reda, säger hon och skrattar.
Och det är ju sant. Det är första gången vi träffas, så det vore märkligt om så vore fallet. Men kommentaren säger en del om Frida Hyvönen. Under intervjun är hon eftertänksam, rak och har nära till skrattet.
DET VAR BLAND annat här i den mysiga källaren som Frida Hyvönen skrev texter och musik till senaste albumet Dream of independence som kom förra året. Jag frågar om det inte kan vara lite ambivalent att ha ett yrke där en stor del av tiden går åt till att sitta ensam och skriva medan den andra delen består av att stå på scen inför ett stort folkhav.
– Både scenkaraktären och skaparkaraktären är hyfsat asociala varelser. Privat är jag verkligen inte lika introvert som när jag sitter här och skriver, för då är jag ju i princip okontaktbar, säger hon och vindar med ögonen för att visa hur hon går in i sig själv.
– Och privat skulle jag aldrig ta så mycket plats som jag gör på scenen. Så båda dessa roller är lite knepiga när det gäller att förhålla sig till andra människor.
Det finns förstås också ett privat jag. Frida Hyvönen säger att hon privat har fjärmat sig mer från de båda andra rollerna över åren.
– När de uppstod var jag mer inne i dem, särskilt innan jag fick barn. Det är ett
