Unga borde inte alltid tvingas till skolan.
ÅSA NILSONNE
År 1723 fick Sverige en lag om att alla medborgare skulle kunna läsa. Föräldrarna fick ansvaret för barnens undervisning. 1842 höjdes ribban. Då bestämdes att barnen skulle undervisas i skolor, av utbildade lärare. Skolplikt infördes.
För många barn blev skolan till precis så stor nytta som lagstiftarna hoppades. De fick en utbildning som deras föräldrar inte hade vågat drömma om. Några som hade ett kaos hemma kunde få en trygg daglig tillflykt i skolhuset. I skolhusen började många klassresor.
Men nu vill jag ta upp en oavsedd konsekvens av skolplikten. För en del barn och ungdomar blir skolan ett ställe där de bryts ner istället för att byggas upp.
Tänk er en farlig arbetsplats. En gruva, en brand eller ett hav i storm. De som arbetar där har valt sitt yrke. De har fått säkerhetsträning, och de har bästa möjliga skyddsutrustning. Och kanske viktigast: de kan säga upp sig när de vill.
I skolan fungerar det inte så. Där tvingar vi barnen att vara kvar i skadliga situationer medan vuxna försöker – ibland utan framgång – hitta lösningar. Vi har ju skolplikt. Just därför att eleverna inte har någon valfrihet borde vi vara noga med att de inte far illa i sin dagliga miljö. Här anser jag att vi sviker dem, dagligen.
