”jag drömde om att vara kille”

Säg ”könsdysfori” på nästa middag och kvällens samtalsämne är räddat. Risken för pinsamma tystnader är raderad, även om risken för att trampa in på minerad mark är högst påtaglig. Få ämnen är så laddade.

När könsdysfori har debatterats i medier under våren har kritiken handlat om att utredningarna görs för lättvindigt och snabbt. Att den som satt upp ett varnande finger har anklagats för att vara konservativ och antingen homo- eller transfob, verkar vara ett genomgående tema.

Christopher Gillberg, professor och överläkare i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitetssjukhuset, är en av dem. Han sökte och fick avslag på statligt forskningsanslag, tillsammans med sju kolleger, för att forska om långtidseffekterna av könskorrigerande behandling. Då gick de offentligt ut och kritiserade de åtgärder som görs på barn och unga för att vara ett stort experiment.

– De här ingreppen genomförs utan beprövad erfarenhet, och som jag ser det pågår en kraftigt växande experimentverksamhet på hundratals barn varje år i vårt land. Och utredningarna som genomförs är snabba. Ett fåtal besök är det enda som krävs, säger Christopher Gillberg.

Han är inte nådig i sin kritik. Många av de barn och unga som genomgår könskorrigerande åtgärder har dessutom en diagnos inom autismspektrat, är deprimerade och/eller lider av ångest. Detta försvårar ytterligare. Nämnas bör att Christopher Gillberg är världsledande forskare inom just neuropsykiatriska diagnoser.

För, hur ska man veta att barnet eller ungdomen i själva verket kvalar in inom diagnosen könsdysfori, och att tankarna och upplevelsen av att vara ”fel” inte har med aspergerproblematiken att göra? Eller, för den delen, inte bara handlar om vanligt existentiellt tonårsgrubbel och de identitetsproblem som så många upplever i ungdomen?

– Antalet barn och unga som vill genomgå en könskorrigerande åtgärd har exploderat. Att hitta orsaken till detta, och