Av ANDERS BARTONEK
THEODOR W. ADORNOS kritik av jazzen gick ut på att han menade att den egentligen inte förkroppsligade en ny musikalisk form med ett samhällskritiskt och befriande innehåll på det sätt den ville framställa sig. Dessutom utgjorde den inte mer än en ytlig ornamentering av musikaliska element som upprepades och i sig förblev statiska. Därmed återspeglade jazzen för Adorno det homogeniserade och konforma massamhället snarare än bröt med det. Det vore ett rimligt antagande att detta i en förlängning skulle ha inneburit att han även hade fördömt reggaen, som anlände till Europa ett antal år efter hans för tidiga död. Även om reggaen lägger an en ton av emancipatorisk ambition (och försöker uttrycka ett hopp om vägar ut ur fattigdom och förtryck), så skulle Adorno nog ändå ha betraktat den som populärkulturellt förfall eller som ett skenbart försök att övervinna hierarkier. Eller? Jag har en liten spekulativ tes som skulle peka på motsatsen, nämligen att det vore möjligt att tänka sig att Adorno skulle intressera sig för reggaen. Anledningen till det är att reggaen tycks ha något gemensamt med Adorno. Det som jag menar förbinder dem är deras kritik mot den typ av filosofi som Adorno kallade prima philosophia eller ursprungsfilosofi. Han kritiserade den genom hela sitt verk. Reggaen formulerar naturligtvis inte denna kritik, men jag menar att den genom ett för reggaen väsentligt grepp däremot förkroppsligar den.
Vad går denna typ av ursprungsfilosofi ut på och varför menade Adorno att den var problematisk? I stora delar av den moderna filosofihistorien – bland de största filosoferna kan Platon och Hegel nämnas som exempel – såg Adorno en viss avgörande tendens, nämligen dels att prioritera det allmänna och eviga före det enskilda och förgängliga, dels de upprepade men olika försöken att härleda tingen ur en första grund, ur ett säkert ursprung som har föregått allt och ur vilket allt kan förstås. Men detta ”första” förstår Adorno som en bluff som har skapats med motivet att behärska den natur som för människan tycks övermäktig. Genom att skapa en stabil grund att stå på, genom vilken naturen kan gripas och dechiffreras, tycks filosofin ha etablerat sig som herre över verkligheten. Men för Adorno är det ett självbedrägeri; filosofin och vetenskapen har egentligen inte förmågan att behärska verkligheten, naturen förblir alltid något väsentligen ogenomträngligt.
VAD HAR NU det med reggae att göra? Reggaen spelas inte bara karaktäristiskt i baktakt, utan med det följer att det första slaget i fyrtakten – ”ettan” – lämnas tomt. Det blir till ett svävande tomrum, utan att helt vara tomt; det spelas såsom ospelat. I sin artikel “Reggae Music: A history and selective discography” beskriver Rick Anderso
