I svensk politik och i samband med valen i USA, Nederländerna och Frankrike har det talats mycket om populism. Men vad betyder det egentligen?
Av TORBJÖRN TÄNNSJÖ
POPULISM ÄR SKÄLLSORDET FÖR DAGEN. Trots att många har försökt ge termen en rimlig innebörd har man samfällt misslyckats. Ändå finns en etablerad mening av termen populism i politisk teori; jag har själv skrivit en bok till försvar för den populistiska demokratin.
Med populistisk demokrati, eller populism, menas ett styrelseskick som garanterar att folkets vilja blir bestämmande för de politiska besluten. Men är inte detta helt enkelt en definition av demokrati? Populismen är kontroversiell för att demokratin som sådan är kontroversiell.
Kritiken mot demokratin är ingen nyhet. Men så har ju demokratin också bara tillämpats under två förhållandevis korta perioder i mänsklighetens historia: i två hundra år i det antika Aten (bara för medborgare, inte för kvinnor och slavar) och i någon form under de senaste två hundra åren i en del (välmående) länder.
Under klassisk tid utformades de två viktigaste invändningarna mot demokratin av Platon och Aristoteles. Deras skepsis lever vidare in i vår tid. Platons tanke var elitistisk. Det är oklokt att låta folket styra sig självt. Den uppgiften måste betros experter (filosofer). Aristoteles däremot oroade sig snarare för att demokrati skulle innebära att majoriteten skulle gadda ihop sig mot minoriteter och framför allt beröva de rika deras rikedomar.
I dagens kritik mot demokratin ekar dessa två tänkares oro. Jag är djupt skeptisk mot den gängse kritiken mot demokratin. Platon må ha rätt i att vanligt folk ofta tänker fel i politiska frågor. Men samma sak gäller olika eliter. Och ska man tillåta folket att ändå utse sina ledare, finns en uppenbar risk att de utser fel ledare. Detta är elitismens paradox.
ELITISMEN LIGGER TILL grund för misstron mot ”populistisk” demokrati, även om många inte går så långt som till att försvara en upplyst despoti, som Platon gjorde. De menar i stället att även om folket inte ska styra sig självt, så ska de utse dem som ska styra det.
Aristoteles kritik har blivit mera förfinad, men går fortsatt ut på att folkligt styre kommer att gå ut över minoriteters legitima intressen. Ofta har denna typ av kritik tillmötesgåtts, till exempel genom att det har krävts kvalificerad majoritet för vissa typer av beslut, eller beslut av två på varandra följande riksdagar.
Ett land som USA uppvisar ett politiskt system som tydligt tar hänsyn till både den
