av OLA SIGURDSON
Vad tänker filosoferna om humor? Och är de själva roliga? För att visa på humorns roll för filosofin ska jag vända mig till en rörelse som ofta oförtjänt framstår som den minst sannolika kandidaten: tysk idealism. Kan Immanuel Kant och Friedrich Hegel säga något om hur humor hör hemma i filosofin? Eller Søren Kierkegaard, som läste och reagerade på dessa båda filosofers skrifter?
Kant drar faktiskt tre vitsar i Kritik av omdömeskraften från 1790. Hans rykte är att han var så punktlig och prudentlig att man kunde ställa klockorna efter honom, men i början av sin karriär var han något av ett salongslejon. Stilmässigt förändras han efter sin kritiska vändning från ett ganska fritt formuleringssätt till en mer abstrakt analyserande filosofi. Hans En andeskådares drömmar från 1766 är en satir över den svenske vetenskapsmannen, teosofen och andeskådaren Emanuel Swedenborg, där Kant emellanåt är märkbart syrlig i sin ton. Något liknande hittar man sällan i hans tre Kritiker, men plötsligt, i §54 med rubriken ”Anmärkning”, just i slutet av första delen om smakomdömet i Kritik av omdömeskraften, klämmer han till med tre vitsar och ett någorlunda utförligt resonemang om skratt, vitsar och humor. Varför?
Jo, därför att de har ett syfte. Skratt och humor hör enligt Kant inte till de sköna konsterna, utan till de angenäma konsterna. Detta faktum ger dem alltså ett syfte, till skillnad från det ”intresselösa välbehag” som kännetecknar det sanna smakomdömet – Kants egentliga ämne. Liksom konsten är skämtet unikt. Det finns ingen allmän princip för det roliga ur vilken man skulle kunna härleda en lustig vits. Men till skillnad från konsten har den som syfte att väcka angenäma känslor av lust.
Det är egentligen två saker som humorn här bidrar med. För det första befordrar den en känsla av gemenskap. Kant kommer osökt in på hur han uppskattar den lättsamma middagsbordsunderhållningen inklusive bordets dukning och taffelmusik, och just vid ”kvällssammankomsterna” finner skämtet sin självklara roll eftersom det bidrar till just en känsla av gemenskap, framför allt tillsammans med musiken. För det andra är humorn hälsobringande, och här föregriper Kant våra dagars skratterapi. Skämtet sätter nämligen både sinne och kropp i rörelse: sinnets rörelse korresponderar ”mot en omväxlande anspänning och avspänning i våra inälvors elastiska delar, som meddelas till diafragman […] Samtidigt pressar lungorna ut luften i snabba stötar och ger upphov till en hälsobringande rörelse”. Tillfredsställelsen är framför allt fysiologisk, men sinnet är förutsättningen, eftersom det uppfattar hur i skämtet ”en spänd förväntan plötsligt förvandlas till intet”. Detta upplevs ”som en svängning i organen, vilket befordrar återställandet av deras
