EN AV VÅRA MEST ÄLSKADE BARNBOKSFÖRFATTARE Gunilla Bergström BERÄTTAR FÖR MODERN FILOSOFIS ANN LAGERSTRÖM OM LUSTEN TILL FILOSOFERANDET.
av ANN LAGERSTRÖM
”Här står Alfons Åberg, 7 år, och känner efter.
’Är du där, Alfons?’
ropade pappa nyss.
Precis vad Alfons funderar på.
’ÄR jag här?’”
EN TID EFTER att författaren och illustratören Gunilla Bergströms man Mame dött började hon fråga honom saker: Vad tror du om det här? Ska jag göra si eller så? Vad är bäst, vad säger du? På något sätt tyckte hon att han svarade, eller i alla fall att det där frågandet hjälpte henne att fatta beslut. Det fick henne, som filosofen René Descartes, att börja fundera över vad en människa egentligen är och kan veta. Var börjar och slutar hon och var finns Mame nu? Är han kvar på något sätt fastän han inte längre är här?
Som det ofta blir när nyfikenheten tar tag i henne fick frågan hänga kvar, stötas och blötas, skruvas och ruvas, för att sex år senare ta form i den tjugotredje boken om pojken med den piprökande pappan Bertil, en frånvarande mamma, vännerna Hamdi och Milla och låtsaskompisen Mållgan. Den heter Hur långt når Alfons? (Rabén & Sjögren 2002) och i den undersöker Alfons sin egen närvaro i världen: värmen som finns kvar på stolen han nyss satt på, andedräkten vars doft kan plockas upp av andra, spottloskan där på trottoaren, minnet av honom i andras tankar – är det också han månntro? Ja, hur långt sträcker han sig utanför sitt ”fodral”?
Gunilla Bergström stormar in i rummet med de röda sammetsdraperierna och de rostfärgade sofforna där vi stämt träff. Hon kastar kappan över soffkanten, tar en klunk av kaffet och en bit kaka, och säger:
– Finns ordet filosofi i Asien? Är det inte dags att vi släpper vårt västerländska perspektiv? Vad tycker du?
SEDAN GUNILLA BERGSTRÖM var liten har hon filosoferat. Inte på det akademiska viset utan mer vardagligt, som ett förhållningssätt till själva livet. Kanske började det med pappa Gunnar, civilingenjören som kunde sjunga, musicera, rita, spela teater och som drog med sina tre döttrar och de två danska ”plusbröderna” i hisnande tankelekar:
”Vad är det där för färg?” kunde han fråga och peka på en ros.
”Det är rött”, svarade något av barnen.
”Och det här äpplet?”
”Det är också rött.”
”Hur vet ni det?” kontrade Gunnar, ”Vad betyder det: rött?”
Han kunde också luta sig över bordet under middagen och fråga:
”Vad är en stol?”
”Något som har fyra ben”, försökte ett syskon.
”Jaså”, sa Gunnar, med glimten i ögat, ”kan den inte ha tre?”
Syskonen tänkte, vred och vände på frågan och kom till slut fram till att en stol är en ”fristående sittapparat”.
Då blev det fart på Gunnar, och med ett skratt kontrade han:
”Vad är sitta?”
Så där höll det på,
