HUR BEVARAR VI EGENTLIGEN ETT GEMENSAMT minne OCH VAD SÄGER DET OM VILKA VI MÄNNISKOR ÄR?
Johan Redin
VEM ÄR JAG? Vad är jag del av och varifrån kommer jag? Sådana frågor kalllar vi vanligtvis filosofiska, men de är också historiska. Det är frågor som skapar kontakt mellan det förflutna och nuet, men också med det framtida. Sedan antikens dagar har sådana reflexioner varit väsentliga för tänkandet kring vad det innebär att existera, både som individ och i det kollektiva.
Att tänka om sitt liv inbegriper alltid minnen. Spontant kan vi berätta om vårt liv, och därmed även om andras, genom att tala om det förflutna i termer av olika skeden av arbeten, relationer, resor, upplevelser, platser och situationer. Minnen är ett slags inre reservoar av erfarenheter och tankar som format och fortsätter att forma vår identitet. Det är en högst oordnad samling, som inte uteslutande innehåller självupplevda minnen. Där ingår också skapade minnen som uppstått i korsbefruktningen av berättelser, bilder och andras minnen. Det finns inget minne som är ett opåverkat avtryck av en händelse eller tanke. De är alla olika former av bearbetningar av erfarenheter, och som sådana obestämda och tolkningsbara.
När vi tänker tillbaka och minns ligger det nära till hands att tala om ”ödet”. I och med det framstår vissa sammanhang som förutbestämda och att det skulle vara otänkbart att något förhållit sig på något annat sätt. Var det en slump att mina föräldrar träffades? Vad hade hänt om jag hade valt det där andra jobbet i stället? Frågor riktade mot det förflutna skapar ofta fler frågor än de ger svar. På ett kaotiskt sätt tycks allt hänga ihop på något märkligt vis. Men ju mer man synar dessa samband, ju skörare ter sig det förflutna. Det visar sitt janusansikte: under ytan rymmer historien slumpartade tillfälligheter som alls inte är vare sig nödvändiga eller självklara. När vi minns förefaller det som om livets nyckfulla steg får en mening i en livslinje som breder ut sig. Men denna mening är endast given i efterhand. Mening är det som uppstår först när erfarenheter, känslor och beslut smälter samman i en berättelse.
MÄNNISKAN GLÖMMER MER än hon minns. Intrycken bleknar med tiden. Precis som minnena förser oss med det stoff som gör att vi förstår vilka vi är, så finns också glömskan där för att indirekt sortera och bereda plats för nya erfarenheter. Det är svårt att styra över vad som är värt att minnas. Lika svårt är det att medvetet vilja glömma något eller att använda glömskan som försvar mot oönskade minnen.
Minnets och glömskans ömsesidiga påverkan formulerar och omform
