I år är det 100 år sedan ryska revolutionen. Joanna Rose har läst två böcker som behandlar kommunismens arv.
Av Joanna Rose
VARJE ÅR I JANUARi vallfärdar tusentals människor till Rosa Luxemburgs grav i Berlin. Trots att hon blev mördad av sina forna partikamrater i januari 1919 har hon förblivit en ikon för såväl grånade kommunister från forna DDR som Berlins radikala unga. De som i dag söker en rättvisare och vänligare värld, en värld som är mer demokratisk och som garanterar människor lika möjligheter och samma friheter. Sådant som Rosa Luxemburg skrev om med lust och glöd under sitt knappt femtioåriga liv, och sådant som även Nina Björks penna och hjärta brinner för.
Rosa Luxemburg var socialist i en kapitalistisk värld, judinna bland antisemiter, kosmopolit bland fanatiska nationalister, pacifist mitt i larmet av militära parader och kanonskott. Och inte minst var hon kvinna och politisk ledare i en värld styrd av män. Det finns anledningar nog för Nina Björk att söka upp henne.
Uppenbart finner hon i Luxemburg en stimulerande samtalspartner och ett bollplank. Det är ingen regelrätt levnadsteckning som Björk har skrivit, snarare en tankebok, där hon lägger fram sin syn på marxism och socialism, utvecklar egna reflektioner kring kvinnan Luxemburg, hennes stormiga kärleksliv och barnlängtan.
De delar oron över utvecklingen i världen, även om dagens samhälle är långt ifrån det som Luxemburg vittnade om. Numera har människan tagit makten över naturens krafter, något som många av 1800-talets författare bara kunde drömma om, från liberalen John Stuart Mill till kommunisten Karl Marx. Björk skriver: ”Vi hamnade här: i maktlöshet inför de klimatförändringar som hotar själva förutsättningarna för mänskligt liv på jorden. Vi står här, i människoskapade ekologiska, ekonomiska och sociala kriser, lika maktlösa som en gång bonden inför det icke-människoskapade regn som hotade skörden.”
Det är inte svårt att hålla med Nina Björk. Och kanske även med Rosa Luxemburg. Vad det skulle ha blivit av hennes socialistiska dröm kan vi ju inte veta. Det är heller inte värt att spekulera om vad som skulle hänt ifall kommunismen hade fått ett kvinnligt ansikte – tillsammans med Karl Liebknecht grundade Rosa Luxemburg tyska kommunistiska partiet, KPD. I dag är kommunismen djupt komprometterad och har i flera olika utföranden, från Stalin och Mao till Pol Pot och Milošević, visat sig rent av människofientlig.
Luxemburg var mycket kritisk mot Lenins och bolsjevikernas elitistiska partistyre, det hade inget att göra med äkta socialism och demokrati.
IDÉHISTORIKERN Anders Burman är i sin bok helt på det klara över att det inte är i historien som framtiden kan skapas. Men ett avstamp i det historiska är kanske till och med nödvändigt. För det är många som liksom Nina Björk läser Marx på nytt och d
