Lapp-lisas barnatro lever fortfarande

7 min läsning

Hon var en fattig bondflicka från Lappland och yrkesverksam i frikyrkovärlden. Ändå blev hon en svensk superkändis. Lapp-Lisa uppträdde i TV, turnerade utomlands och spelade in massor av skivor. – Mormor var en mycket snäll människa som gillade att spela Fia och sy tavlor, säger barnbarnet Hans Blomberg.

Text: KG Mattsson Foto Familjen Öst privata album och KG Mattsson

Folkkär sångerska och frälsningsofficer

PÅ HEMMAPLAN. Anna-Lisa fotograferad hemma i Mark. Fotografen Sven Hansson verkade främst i Vilhelmina.

"Har du kvar din barnatro ifrån hemmets lugna bo? Kan du bedja än, som förr du alltid bad: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Gamla mor då känner sig så nöjd och glad.” Trots att det var den svenske kompositören Einar Westling som skrev den citerade sången redan på 1920-talet är den för evigt förknippad med frälsningssoldaten Lapp-Lisa. Enkelt klinkande på sin gitarr, sjöng hon långsamt och välartikulerat den gamla frälsningssången. Knappast en låt som skulle ha platsat i något idolprogram idag. Men 1963 gjorde hon dundersuccé med den i Hylands hörna, och blev du med hela svenska folket. Då var hon redan världskändis och hade sålt skivor i hundratusentals exemplar.

LAPP-LISA, ELLER ANNA-LISA Wikström som hon först hette, föddes 8 oktober 1889 som yngst i en syskonskara på sju. Föräldrarna var nybyggare i byn Mark nordväst om Vilhelmina. De var lantbrukare men skrevs som nybyggare då de odlade upp ny mark.

– Huset där hon föddes är nu borta, det brann ner så fadern fick bygga ett nytt, berättar Hans Blomberg.

Pappa Olov beskrivs som en sträng herre med hårda nypor, medan mamma Tekla var betydligt mildare och förstående. Hon var dessutom musikalisk, spelade fiol och kallades därför ”Spel-Tekla”. Det berättas att hon spelade brudmarschen på fiol på sitt eget bröllop i Vilhelmina kyrka. Familjen var fattig och levde under hårda villkor i en karg skogsbygd. Barnen fick tidigt hjälpa till i tungt arbete och skolgång fanns det inte riktigt tid med. Anna-Lisa fick därför inte gå i skolan så länge som hon ville.

NÖJENA VAR INTE mångahanda i byn, men när man träffades hörde sång till en av förströelserna. Anna-Lisa lyssnade och tog intryck, lärde sig spela gitarr och framföra gamla skillingtryck. Som tonåring beskrivs hon som en sprallig och levnadsglad tjej som helst ville vara ute och dansa. Men en gång höll det på att gå illa efter en logdans. På hemfärd över den st