Välkommen! en tid för vemod och minnen

Var sak har sin tid sägs det. I så fall vill jag utnämna senhösten till tiden för vemod, för övrigt enligt mig ett av de vackraste orden i vårt språk. Hela naturen stillar sig och bjuder in till en sinnesstämning med en sorgsen underton, tänker jag under promenaden. Tankarna får lätt ett vemodets skimmer över sig, men är för den skull inte ledsna – det handlar mer om en sorgsenhet av längtan och saknad till det som varit. Till sagostunder och små knubbiga barnarmar runt halsen som nu bytts mot inte lika ofta förekommande hårda kramar. Till minnen av timmerkörning med häst med fåfänga försök att hålla balansen på timmerkälken lika bra som pappa. Ja november är för mig tiden för stilla promenader, i sällskap med tankar som ofta går bakåt i tiden. Tid för saknad men ändå tacksamhet och för att kanske på något vis försonas med eller åtminstone acceptera livets förgänglighet.

JAG KAN INTE låta bli att tycka att det är rätt skönt. Förmodligen handlar det om ett personlighetsdrag, men jag trivs rätt bra där i vemodet. Vi har så ofta fokus på att skynda framåt att vi knappt hinner vara här och nu. Än mindre se tillbaka. Kanske är det till och med så vist anordnat att vi får den här tiden, när allt omkring liksom vilar för att orka de mer intensivare årstiderna där så mycket pockar på vår uppmärksamhet. Tid att lyssna inåt och se bakåt, att reflektera.

Jag vet inte om det bara är en slump att den tyskromerske kejsaren Ludvig den fromme för cirka tusen år sedan beslutade att samla firandet av alla helgon och martyrer till just den här tiden på året, men det känns som en tanke, att det också är just nu vi tänder ljus och minns de som inte längre är med oss.

Allhelgonahelgen är en fin högtid, som innehåller både ljus och mörker. En möjlighet att stanna upp och tillåta oss att känna sorg och saknad. Och vilken tid på året skulle passa bättre?

RÅDIMMAN LIGGER SOM ett lock över nejden, och skymningsljuset är på väg när jag går uppför backen till kapellet i min barndoms hembygd. Ännu en blygrå dag har passerat med fuktmättad luft och det ligger en doft av mossa och förmultnelse i luften. Vattnet på sjön invid ligger blank och stilla och några gäss far över sjön och trumpetar sorgset. Vemodet hänger i luften. Jag står en stund och minns, tänder slutligen det ljus jag har m