Han levde verkligen inte upp till sitt epitet ”Den skrattande gangstern” den kalla vårdag i mars 1968 när han steg av Stockholmståget. Han såg sig omkring med bister min samtidigt som filmbolagets kvinnliga PR-chef skyndsamt kom emot mig i mottagningskommitén och viskade: – Han har inte sagt ett ord till mig under hela resan.
Text Jan Österström Foto Privat
Göteborg hade fått besök av en hollywoodlegend. Svenskättlingen Richard Widmark var i stan för att göra PR för sin senaste film polisdramat ”Brottsplats Manhattan” (Madigan) som dagen efter hade Sverigepremiär här. Anledning till den surmulna uppsynen var att Widmark som var flygrädd därför tagit tåget – det var innan X2000 kommit på spåret – och under resan fått uppleva dåtidens beryktade plastmacka. Så det var en hungrig och irriterad stjärna som kommit till Centralen.
En snabb bilresa upp till Park Avenue och ett överlämnade av en bok om vikingar med anledning av hans roll i ”Röde Orm och de långa skeppen” löst baserad på Frans G. Bengtssons roman. Ansiktet sprack upp lite grann och han bläddrade intresserad i praktverket. En pressmottagning var planerad några timmar senare och fram till dess bestämdes att Widmark skulle få vara i fred på hotellet. För oss andra var det lunchdags och han fick gärna vara med om han ville. Något villrådig följde han oss in i dåtidens klassiska Belle Avenue där legendaren Allan Hult regerade i köksregionerna. Själv ville han bara ha ett glas mjölk och en soppa men när vi började tala om ett av ställets specialiteter ”Sjötunga a la Povel Ramel”, en rätt som nämnde Hult och matentusiasten och artisten Povel Ramel satt ihop började skådespelaren vackla. Det blev fisk för alla och vitt vin därtill. Under måltiden sken Widmark upp. Det klassiska leendet och skrattet som över en natt gjort honom världsberömd var tillbaka. Det var i filmdebuten i ”Angivaren” (Kiss of Death) 1947 där han också fick en Oscarsnominering för bästa biroll. I den spelade han en fnissande psykopat.
– Den rollen har förföljt mig i hela min karriär så därför har det mest blivit actionroller. Jag skulle gärna vilja göra något med mera tyngd i.
De rollerna kom några år senare. Lagom till presskonferensen var Richard Widmark på bästa humör och den blev också riktigt lyckad. Efteråt kom en kvällstidningsjournalist, vilken några år senar
