Lasse-maja – en legendarisk byxlös rövarhistoria ” ni ska tro, att jag var ingen ful flicka!”

8 min läsning

Lasse-Maja – en legendarisk byxlös rövarhistoria ” Ni ska tro, att jag var ingen ful flicka!”

Förbrytaren Lasse-Maja var en av 1800-talets mest kända svenskar – tack vare en fäbless för kvinnokläder och en lika omtalad självbiografi. Stortjuvens popularitet ledde till att kung Karl XIV Johan benådade honom.

Text Hasse Gänger Foto Sjöberg Bild och Getty images

SKOJAREN. Här syns skådespelaren och regissören Sture Lagerwall som Lasse-Maja tillsammans med Rune Carlsten som spelar baron Krusenhielm. I mitten Anna-Stina Wåglund som tjänsteflicka.

Lars Larsson hade sparkats ut ur föräldrahemmet och bodde hos torpardottern Maja Andersdotter, jäntan han kurtiserade med. Han ck infallet att ta på sig hennes kringspridda kläder. Lars hade nätt opp iklätt sig från topp till tå när Maja kom tillbaka in i sitt rum:

– Ack, hvad du ser prägtig ut i fruntimmerskläder!

Maja kallade på sin mor och sin far så att de kunde se hur väl fästmannen tog sig i den feminina utstyrseln:

– Hvilket stiligt fruntimmer du är nu, Lasse! Det må vi allt säga.

Det var starten på ett byxlöst äventyr utan dess like. En svensk förbrytarhistoria som det talas om än i dag.

I SIN HEMBYGD kring Ramsberg i Västmanland var Lars Larsson redan känd för sitt skämtsamma lynne och motstånd till att tjänstgöra i gruvor och hyttor. I kvinnokläder var risken än mindre att han skulle tvingas till hårt arbete. Och framför allt: Han fick mer utlopp för sin därtill bekanta tjuvaktighet.

Många var de välbärgade bönder, bergsmän och präster som kom att gripas av häftig åtrå vid åsynen av den vackra mamsellen. Den vänliga, charmanta kvinnan som var så trevlig och inbjudande.

Men snart blev de lurade och bedragna på både kärlek och egendom.

– Jag tar mig i denna dräkt bättre fram, emedan ett fruntimmer alltid bemötes med mera aktning än en mansperson, förklarade Lars Larsson för de som undrade varför han spökade ut sig i kvinnokläder i stället för att nyttja manliga sådana.

Något söndagsskolebarn var han inte. Lars Larsson gjorde sockenprästen hemma i Ramsberg förtvivlad. I husförhörslängden skrev själavårdaren om den stupida torpar- och skräddarsonen: ”Kan intet!” Sakrala sysslor var inget för en yngling som tidigt kom i kretsar med småstölder. Redan i de tidiga tonåren var Lars Larsson ofta på flykt från myndigheter, fjärdingsmän och förargade offer.

NÄR HANS FÖRÄLDRAR 1799 fick ett släktarv kom Lars långa fingrar som vanligt fram. Han v