När den stora sångstjärnan Kristina Nilsson sjöng från balkongen på Grand Hôtel i Stockholm den 23 september 1885 skedde en fasansfull trängselolycka. 19 människor miste livet och över 70 skadades allvarligt. Händelsen sågs som en nationell katastrof.
Text Hasse Gänger Foto Sjöberg bild, Grand Hôtel, Stockholms stadsmuseum
Två år tidigare, 1883, invigde hon Metropolitan Opera House i New York och nu hade Kristina Nilsson kommit till Stockholm för att uppträda. Hon var en superstjärna som reste jorden runt och sjöng i fullsatta konserthus överallt. Småländskan, vars talang upptäcktes på Ljungby marknad 1857 då hon var 14 år, hade tagit sig ända till toppen och var under en period operavärldens allra största sopran.
Svenskarna, inte bara de direkt kulturellt intresserade, var oerhört stolta över henne. På 1800-talet var Kristina Nilsson en av de internationellt mest kända svenskarna.
När det deklarerades att hon för allra sista gången skulle ge en gratiskonsert för de som inte hade råd med biljetter till de ordinarie föreställningarna ville många i huvudstaden vara på plats. I en strålande månskensafton tågade man ur huse med barn och blomma för medverkan i festligheterna vid Grand Hôtel på Blasieholmen där sångfenomenet skulle synas och höras från en balkong.
INFÖR 50 000 människor, omkring en fjärdedel av Stockholms dåtida befolkning, sjöng den dramatiska sångerskan de svenska folkmelodierna Fjorton år tror jag visst att jag var och Ack Värmeland du sköna. Publiken var i extas.
Jublet var öronbedövande.
Hurrarop och applåder ville aldrig avta. Iklädd sin charmanta konsertklänning vinkade Kristina Nilsson glatt och neg och tackade för de väldiga ovationerna.
Men mer än så blev det inte. Kristina behövde vila sin röst. Den hade sådan sällsynt spänst att den kunde gå så högt som till trestrukna G, lilla f. Hon hade sjungit från balkongen på Grand Hôtel två gånger under tidigare Stockholmsbesök och båda gångerna avslutade hon uppträdandet med att ropa till publiken: – Gå nu snällt hem och lägg er, och sov gott. God natt, hjärtligt god natt!
ONSDAGEN DEN 23 september 1885 uttryckte operastjärnan samma välmenta ord men det hade ingen effekt på den stora folkmassan. Kvällen blev till en katastrof. Det utbröt tumult i publikhavet efter gratiskonserten med förödande följder. Trängseln blev enorm och fullkomli
