När Erika Markusson fick en allvarlig diagnos valde hon att fortsätta sin aktiva livsstil. Tack vare träningen klarar hon tuffa besked och behandlingar.
AV JENNIE SANDBERG & NINA NYSTRÖM FOTO: JOAKIM NORDLUND
Familj: Sambo, två vuxna barn och två barnbarn.
Gör: Idrottslärare på gymnasiet samt lärare på Barn- och fritidsprogrammet.
Det finns ingenting annat än kraft och livsglädje i rösten som möter mig i andra änden av telefonen. Jag har förberett mig för ett allvarligt samtal om livets jobbigaste fråga, om hur det är att leva med slutet närmare än planerat. Men 56-åriga Erika Markusson pratar med lätthet även om det svåra, dessutom med andan lite i halsen. Hon har nämligen skyndat sig hem från årets innebandyturnering på skolan där hon arbetar.
– Det är en jätterolig tradition där elever möter personal, och som idrottslärare vill jag såklart vara med. Det är ju allvar, skrattar hon på trygg norrländska.
Att en idrottslärare ivrigt vill delta i och utveckla fysisk aktivitet på sin skola känns förväntat. Men Erika är inte riktigt som andra kollegor i samma roll. Sedan en tid har hon tvingats förhålla sig till diagnosen NET, neuroendokrin cancer. I Erikas fall innebär det långsamt växande tumörer, som trots vårdinsatser kommer förkorta livet.
– När jag fick beskedet fick jag också en tidshorisont. 5–10 år har man sagt, förklarar hon sakligt.
ENLIGT CANCERFONDEN INSJUKNAR 400–500 personer årligen i någon form av NET. Fler kvinnor än män drabbas och man vet ännu inte vad som orsakar cancerformen. Man har inte heller lyckats hitta något samband mellan diagnosen och livsstil, som rökning, kost eller alkohol.
– I mitt och många andras fall handlar det alltså om ren otur. Det finns ingenting jag har gjort som kan ha orsakat detta, berättar Erika och understryker att hon tvärtom alltid levt ett friskt och relativt hälsosamt liv.
För hur ska man misstänka att man är sjuk om man inte mår dåligt? Erika berättar att hon sällan varit sjukanmäld från jobbet, eller haft problem med smärta eller trötthet. Det aktiva livet löpte på som en röd tråd i vardagen, fram till slutet av sommaren 2021.
– Under pandemin hade min vikt förändrats. Jag hade tappat några kilon, men tänkte inte mer på det. Magen betedde sig som magar gör, ibland var den bråkig, men inget som oroade. Och de v
