När doktorn av en slump fann en tumör på Nathalies bukspottkörtel betydde träningen allt. Den stärkte henne både mentalt och kroppsligt inför och efter en stor bukoperation. – Jag tackar kirurgen och mina skyddsänglar för att jag lever och träningen för att jag klarat det så bra, säger hon.
AV: BIRGITTA LINDVALL WIIK FOTO: PETRA ÄLVSTRAND
Ett gympass följt av en promenad med hunden är en start på dagen i Nathalie Bourwalls smak. Hon har alltid gillat att röra på sig och växte praktiskt taget upp i sin pappas stall. Hon har bland annat spelat fotboll och handboll, men det var när hon steg in på ett gym som hon hittade sitt rätta element.
– Jag har alltid drivits av att klå mig själv och bli mitt bästa och starkaste jag. Min syster, som är nio år äldre och bor i Stockholm, gillar också att träna och vi startade ett träningskonto på Instagram tillsammans. Vi vill peppa andra att röra på sig, och visa att det inte behöver vara så krångligt, säger Nathalie, som var i sitt livs form när sjukdomen slog till.
Det var dagarna före jul 2021. Nathalie var 31 år och dottern Agnes hade hunnit fylla fyra. Ett envist bråck nedanför naveln ville inte sluta bråka med Nathalie. Ett minne från en tuff förlossning där såväl svanskotan som bäckenet knäcktes.
– Bråcket buktade ut ibland och när det hamnade i kläm fick jag ont. Till slut gick jag till vårdcentralen. Sköterskan som kände på den lilla bulan sa att det mycket riktigt var ett bråck, men för säkerhets skull fick jag en prioriterad tid till röntgenavdelningen.
Några dagar senare tog röntgendoktorn emot henne och bara genom att känna på knölen konstaterade han att det var ett bråck. Eftersom Nathalie ändå var där skulle de göra en ultraljudsundersökning i alla fall.
– Han visade mig alla inre organ, tog god tid på sig och berättade inlevelsefullt om deras funktion. Tills han kom till den övre buken och bukspottkörteln. Då tystnade han och jag förstod att något var fel.
Röntgenläkaren hade sett något på bukspottkörteln och när han undersökt det under tystnad fick Nathalie veta att hon hade en tumör och skulle skickas på en cancerutredning.
– Doktorn sa också att om jag var ledsen och behövde gråta ville han att jag skulle göra det medan han kunde ta hand om mig och inte i bilen på väg hem. Men jag var som i en bubbla och grät inte förrän jag satte mig bakom ratten. Då brast jag i panik och tårar. Grät okontrollerat. Skulle jag dö nu? Skulle m
