Rigmor Tjerngren älskar sitt arbete. Hon slutar inte fast hon är 79. Men så har det inte alltid varit. På sitt förra jobb upplevde hon att hon blev utesluten från gemenskapen. – Men mitt uppdrag idag ger mig så mycket mening!
Text och foto Marianne Westerlund
RIGMOR, 79:
Familj: Sambo, två vuxna söner, två barnbarn, två taxar.
Ålder: 79.
● En vårdag, just när träden börjat slå ut i ljusgrönt, träffar jag Rigmor Tjerngren för att prata om hennes över 16 år långa volontärarbete inom ideella organisationer.
Vi vandrar längs Falsterbos vita sandstrand i Skåne, medan hon ger mig sin berättelse. Att hon engagerat sig i så många år, inleder hon, beror dels på att hennes insatser gör skillnad, dels på att det ger henne mening.
– Men, fortsätter hon och blickar ut över havet, anledningen till att jag började arbeta ideellt, var egentligen en ren överlevnadsstrategi.
Vi går tillbaka till 2007. På den tiden arbetade Rigmor som universitetslärare. Hon älskade sitt jobb.
Med åren hade arbetsuppgifterna blivit alltmer anspråksfulla. Jobbet upptog henne till fullo och hon arbetade mer än heltid; på kvällar, helger, ja, till och med under semestern. Hon drog igång projekt som togs efter av andra universitet, hon hade kontakter över hela landet.
– Jag var en hängiven medarbetare. Så när chefen en dag kallade upp mig och meddelade att det framförts klagomål på mig, stod jag som en fågelholk. Jag skulle ha varit väldigt mycket borta. Det var absurt! Jag, som säkert hade hundra timmar i övertid.
Vem som framfört anklagelserna ville chefen inte gå in på, det var sekretessbelagt.
Och sedan gick det inte lång tid innan hon kallades upp igen. Den här gången fick hon veta, att arbetskamrater ansåg att det inte längre fungerade så bra på arbetsplatsen, förklarar Rigmor idag.
Hon förstod ingenting. Men hon fann sig inte. Rigmor anlitade en advokat, en expert på arbetsrätt. Han lyssnade till henne, men sade frankt att hon aldrig skulle vinna över en så stor arbetsgivare.
Hon gick runt bland kollegorna. Hade hon gjort något fel? Hade de synpunkter på henne? Kunde någon gå med henne till chefen och bara lyssna? Hon möttes av idel undanglidande svar. Ingen ville ”lägga sig i”, ingen ville vara ”inblandad”.
– Alla dessa tysta medlöpare, det var näst
