Av Linda Newnham Foto Nexiko Drama
Nya filmen Den sista resan tar upp det svåra i att bli äldre och acceptera det. Inte så enkelt – varken för 80-åriga Lars Hammar eller hans son Filip.
● ”Hoppas du inte är besviken på mig, Filip.” ”Varför skulle jag vara det?” ”För att jag inte är som förr. Tiden har ju gått.”
Filip Hammar och hans pappa Lars sitter på ett kafé i Frankrike och tar var sin pastis när detta samtal kommer upp i Filip och Fredriks nya film Den sista resan. Det är en film som sätter fingret på det som många åldrande föräldrar, och deras barn, tampas med: Acceptans.
Efter pensionen skulle Lars ha sin guldålder, fylld av resor, vänner och upplevelser. Istället fick det depressiva draget efter några år övertaget, och nu vid 80 är det nästan som att han sitter och väntar på att dö. För att muntra upp Lars tar Filip och Fredrik med honom till Frankrike – han ska få återse landet han älskat så högt, och för att locka fram den inre, passionerade frankofilen igen. Men på frågan om hur pappa mår nu, vänder Filip spegeln mot sig själv.
– Kanske var det här mer en resa för mig än för honom. Det är ju inget man artikulerar för sig själv, men man vill att ens föräldrar ska vara som de alltid har varit. Och när åldrandet smäller till försöker man förneka det. Så det var nog i grunden jag som förändrades mest på den här resan. Men tack vare min metamorfos, låter jag pappa vara den han är nu, och då har hans st
