Det var en komplicerad mor–dotter-relation, ibland helt pausad. Så avled mamman, oväntat fort. Det hann aldrig bli några bra samtal mellan henne och dottern Nike Markelius. Men i efterhand hittade hon sin försoning med mamman.
Av Ing-Cathrin Nilsson Foto Anna Drvnik
● Nike Markelius, 61, är aktuell med den trösterika bok som hon själv tycker att hon skulle ha behövt när hennes mor gick bort utan att de hunnit försonas. Försoningen har Nike fått klara av på egen hand i efterskott och blivit varse att det faktiskt aldrig är för sent.
– Direkt efter dödsbeskedet började jag skriva ner mina tankar, varje kväll, utan någon fundering på att det skulle bli en bok. Jag skrev där jag befann mig för att kanalisera och bearbeta mina känslor. Först handlade det om sorgen och förlusten, sedan kom jag till försoningen. Hade jag varit bildkonstnär hade jag kanske målat, nu tog jag till orden, säger Nike.
Hon var enda barnet. Mor och dotter stod varandra nära. Men det skar sig ofta mellan dem och de kom aldrig att tala ut eller försöka hitta grundorsakerna till den dåliga relationen. De sista åren hade de ingen kontakt alls. Så en dag fick Nike ett samtal där en sjuksköterska meddelade att modern förmodligen inte hade lång tid kvar. Nike kastade sig iväg till sjukhuset. Men hon hann inte fram i tid.
Hon fick aldrig hålla moderns hand medan den fortfarande var varm, inte närma sig hennes ansikte och säga något fint till avsked.
– Det kändes hårt att vi inte hittade tillbaka till varandra en sista gång, säger Nike.
Allt hopp om försoning släcktes oåterkalleligt. Ensam stod Nike kvar med nattsvart förtvivlan och slingrande funderingar som inte ville släppa. Vid den tiden skrev hon:
”Först nu när du gick utan farväl inser jag till min fasa att du lämnade såren vidöppna […] du tog med dig alla svar, all gottgörelse, jag skulle ha haft”.
Hon hittade ett nytt ord, ”mammapanik” och skrev ”alla år vi inte sågs är samlade i mitt bröst som en vulkan, där bränner saknaden mitt inre”.
Hela boken har Nike skrivit på fri vers i en rytm som förtätar hennes känslor och tankar, starka och brännande. För Nike kändes det i början som om modern tagit med sig mycket smärta in i döden, ”och nu, sedan du lämnat, välver sig där en bro av sorg för mig att stiga fram på”.
Men Nike vill inte att vi uppehåller oss för länge vid den första tidens missmod utan
