Välkommen till – är du också drabbad av ”alla andra”-sjukan?

Det slutar aldrig att förbrylla mig. Hur det är möjligt att längta så innerligt efter röda tomtar, maffiga amaryllisar och tunga hyacinter, skinka, rödbetssallad och saffranskakor. Och bara en vecka in i januari känna nästintill illamående för allt ovanstående. Som en gäst som stannat alltför länge, ut, ut, nu ska städas. In med luft och ljus. Fram med torsk och grönkål, syrliga sallader, citrus på tusen sätt, långa promenader i eftermiddagar som äntligen ljusnar. Rutinerna, som vi vinkade adjö till den 21 december för att glida in i paltkoma, raggsocksdagar och Netflixtittande, är varmt välkomna tillbaka. Träna lite smått, hitta nya vardagsvanor, lägga mig i tid, vakna utvilad och hungrig – eftersom jag inte åt ”kvällis” i form av tretton kolor, en mandarin och en halv liter julmust.

Nytt år känns åter som en ny bok med tomma sidor att fylla i. Allt är möjligt innan insikten kommer om att man ju är samma gamla vanliga människa som fortfarande tycks ha svårt att bli ”träningsberoende” eller alltid ha en skål råkost i kylen. Men januari brukar ändå vara så nära ny människa som jag kommer. Den gamla vanliga återser jag i mars, april. Så länge har jag på mig att fundera över vad jag vill förändra och skruva på. Nyårslöften ger jag inte längre, men för ett par år sedan bestämde jag mig för att våga mer. Testa nytt. Utmana mina rädslor.

Det har blivit bra, litegrann en ny livshållning där jag övar både på att säga ja till det som är nytt, och nej när utrymmet inte finns. Det är en fin balansgång, visst?

Många är vi som känner jämförelsesjukan ligga som svullna halsmandlar och irritera. ”Alla andra” verkar orka, hinna, ha råd och tid och lust med allt roligt. Alla andra verkar känna så många, och dessutom få en massa nya vänner, nätverk och träffar.

Bara jag tycks behöva två timmar på rygg i soffan stirrande upp i taket för världens längsta utandning när det har varit mycket med allt – och då menar jag inte en strapatsrik resa jorden runt, utan bara leva livet med dess helt vanliga beståndsdelar, i kombination med hala trottoarer som gör mig mer nervös för varje år, samt Amexräkningen efter en fröjdefull jul då jag tänkte ”tar det sen”, och plötsligt är ”sen” redan här.

Bara jag tycks behöva de där dagarna av att göra absolut ingenting. Och med ingenting menar jag gå en hel