”En kvinna på en ö i Medelhavet som gillar att göra marmelad.” Det var allt som den utsjasade Anna på Sardinien hann skriva på dejtningssajten. Thomas i Malmö läste hennes korta text och blev lite nyfiken – trots att han var deprimerad. Kort därpå köpte han en enkel flygbiljett till Italien.
Text och foto Madeleine Bengtsson
RELATIONER
– Jag blev som ett sjunkande skepp här på Sardinien till slut. Ett tag höll jag på att ge upp, för det är ju ett evigt fixande att ha ett sådant här ställe, med vintillverkningen och alla
djuren. Det regnade in i stallet och jag jobbade jämt, säger Anna Burman, som ensam drivit sin vingård i mer än trettio år.
Den ligger i en grönskande dal. Här bor också tre hästar, en hund och en katt. Solen går upp bakom bergen i öster och bergen i väster höljs i dimma innan solen går ner bakom dem.
Anna ger sin partner en lång varm blick, och ler.
– Thomas tar hand om allt sedan den dagen vi möttes för sju år sedan. Och jag tar hand om honom! Jag hade aldrig kunnat bo kvar på gården om jag inte träffat Thomas.
Men vi backar bandet. På 80-talet var Anna en rastlös tonåring som längtade bort från hemstaden Umeå. Hon tågluffade och liftade och nådde så småningom Rom. Där på torget
Piazza Navona, bara 19 år gammal, mötte Anna den italienske man som skulle bli far till hennes son.
De bestämde sig för att bo tre år i Sverige, där Jonathan föddes 1985. Därefter körde de ner till Italien i en minibuss, som de började bo i.
Anna gick i konstskola och började skapa smycken som hon och hennes exman sålde på marknader för att försörja den lilla familjen.
– Tanken var att bo växelvis i min exmans och mitt hemland, men Norrland hade svårt att plocka poäng, så det blev i hans Italien vi bodde på heltid.
Paret separerade efter ett tag, och Anna köpte gården på Sardinien för att den då femåriga sonen behövde en fast boplats att växa upp på. Egentligen letade hon hus runt Rom, men priserna ökade snabbare än hon hann spara ihop pengar. På Sardinien vaktade Anna ett hus åt vänner, och när deras grannhus blev till salu och priset var inom hennes budget, slog hon till.
Och så rullade livet på, år efter år. Anna drev sin vingård, sålde sina smycken på marknader och hade en
