En skilsmässa är inte säkert kärlekens ändhållplats, även om en separation kan vara nödvändig. Då och då hittar frånskilda par tillbaka till varandra och gifter sig igen, med ny mognad – och ny passion. Vi har träffat två par som är lyckligare och tryggare nu.
Av Ing-Cathrin Nilsson Foto Anneli Hildonen
RELATIONER
ANKI OCH JAN: – Vi slutade ju aldrig att tycka om varandra
Fem år efter skilsmässan gifte de om sig med varandra på samma plats som första gången. Nu har Ann-Kristin och Jan Sandberg varit omgifta i tjugo år.
● Livet ut. Inget annat är tänkbart idag för Ann-Kristin, ”Anki”, och Jan Sandberg som har gift sig, skilt sig och gift om sig – med varandra. Båda gångerna borgerligt i ikoniska Stockholms stadshus. Det är tjugo år sedan de körde reprisen med nya ringar.
– Första gången var plånboken lika tunn som ringarna, säger Jan och han talar om året 1978.
De var unga då, Jan 22 och Anki 27. Tidsandan föreskrev inga pompösa bröllop; Anki köpte en dräkt på rea och på de två efterföljande bröllopsfesterna bjöd de på sallad respektive picknick. Inte kunde de förstås då förespå att äktenskapet skulle spricka. Men det gjorde det efter tjugo år.
Varför, kan man undra när de idag verkar lika sammanflätade som fransarna i en sjal? Svaret hittar de i stressen för att få livspusslet att gå ihop med två barn, byggprojekt och tajt ekonomi. Jan pluggade till lärare och tog extrajobb som taxiförare. Anki gjorde chefskarriär samtidigt som de hade köpt ett hus som krävde utbyggnad och anläggande av trädgård.
– Ankis mamma gav oss rådet att bara planera in en enda sak per dag, men det var ju fullkomligt omöjligt för en småbarnsfamilj, säger Jan.
– Vi blev helt enkelt utslitna. Skilsmässan var lite av alla känslorna på en och samma gång. Väldigt sorgligt och påfrestande men för mig kändes den där och då helt nödvändig då vi hade hamnat i en återvändsgränd. Jag såg inget annat sätt att förändra mitt liv på det sätt som jag ville leva, säger Anki.
Deras skilsmässa förskonades från gräl och konflikter och det var kanske förutsättningen för omstarten fem år senare. I och med de gemensamma barnen sågs de rätt ofta och en ömsesidig sympati levde kvar.
– När vi två s�
