När Carina Nunstedts man Anders gick bort vaknade hon upp till sitt nya liv. En tillvaro hon värjde sig mot. Här berättar Carina om hur hon hanterat att den trygga vardagen rasade, bland annat genom att öva sig på tacksamhet. – Jag försöker plöja nya banor i hjärnan, säger hon.
Av Linda Newnham Foto Andreas Lundberg
Carina Nunstedt efter två år som änka:
● Den 16 juni 2021 tog musikjournalisten Anders Nunstedt sitt sista andetag på Ersta hospice, till koltrastens sång. I samma stund vaknade Carina Nunstedt upp till sitt nya liv. Det oönskade livet. För hon som alltid sett förändring som något positivt, en nystart, ville plötsligt inte veta av den. ”Jag vill ha mitt liv tillbaka”, var hennes första tanke.
Samma mening som hennes man hade sagt när han fick sin dödsdom.
När vi ses drygt två år senare, säger hon ändå:
– Att förlora en livskamrat kan slita sönder dig i småbitar så att du till slut inte känner igen dig själv. Sorgen är brutal. Du kan inte komma undan den. Men vi klarar så mycket mer än vi tror. Kanske inser man det först när man går igenom en omskakande livshändelse. Först kan det kännas som att man inte klarar det. Hur ska jag orka? Måste det vara så här? Varför jag? Det är orättvist!
I samma stund som Carina förstod att allt skulle gå åt helvete började hon, journalist och författare, skriva ner sina tankar varje morgon i den gula anteckningsappen i mobilen.
– Skrivandet var ett redskap som fick mig att må lite bättre. Det var som att jag kunde tömma mig själv på en del känslor, få någon slags klarhet och riktning på dagen, innan jag orkade gå upp ur sängen. Till slut hade jag skrivit så mycket att appen nästan sprängdes, och då, för ungefär ett år sedan, bestämde jag mig för att se om anteckningarna kanske kunde växa till en bok. En bok om en kvinna som tvingas börja om sitt liv.
Nyligen kom den ut, den självbiografiska romanen Vi ses på andra sidan, där Carina berättar om hur hon navigerat sig igenom sorgen. Famlat genom mörker och identitetskris, steg för steg, mot mer livsbejakande dagar.
Var finns Anders nu, tänker du?
– Jag kan känna hans närvaro, vet att han finns här för mig och barnen när vi behöver honom. Och nu börjar jag gråta … för egentligen kanske jag behöver honom hela tiden. Samtidigt har han sagt att jag kan börja släppa taget, och ge livet mer utrymme. Men sorg måste få ta tid. Jag får med jämna mellanrum höra ”kan du gå vidare nu?”. Det
