● Psykoterapeuten Per Naroskin, 64, svarar på M-läsarnas frågor om relationer.
● Han är också radiospanare, författare och föreläsare.
● Per har två söner och är särbo med Sissela Kyle.
Vi pratar aldrig om det svåra i min familj
FRÅGA Vi har en tystnadskultur i min ursprungsfamilj. Vad som än händer så säger mina gamla föräldrar och mina syskon ”det är inte så farligt, det blir snart bra”.
Min bror är djupt deprimerad sedan flera år – ”det blir snart bättre”. Min systerson är alkoholist och bipolär och har svårt att få ihop livet – ”visst är det lite tufft ibland, men han kämpar på”.
Min farbror rabblar glada budskap och drar plumpa ofta rasistiska skämt som hela familjen lider av. Men, aldrig att vi säger till (som jag självklart skulle göra i alla andra sammanhang). Allt får passera. Aldrig att vi pratar om vad som egentligen är på gång. Skulle vi prata ut, på riktigt, i vår familj – då skulle allt krascha. Då skulle vi aldrig ses mer. Med min man och mina tre tonårssöner pratar jag öppet om exempelvis psykisk ohälsa och alkoholism. Försöker avdramatisera, förklara att så här kan livet se ut. Men med min ursprungsfamilj spelar vi teater, är ytliga, låtsas som ingenting.
Går detta att förändra? Hur?
Veronika
PER Tystnaderna och det överslätande förhållningssätt som du beskriver kan ha flera olika orsaker. Ibland bottnar tystnaden i skamkänslor, när familjen utan att uttala det har enats om att dölja något slags hemlighet. Andra gånger handlar det snarare om missriktad hänsyn. Det kan så klart också bero på rent ointresse och bristande förståelse – och inte så sällan att det är bekvämare att låtsas som ingenting. I en och samma familj kan alla motiven för tystnad blandas. Gemensamt är att ju längre det varit tyst, desto svårare att prata om det som gjorts osynligt.
När det gäller din bror och din systerson kan dina föräldrars överslätande hållning kanske ha sina rötter i bristande tilltro till den egna förmågan att göra något åt sina barns och barnbarns mående. De behöver inte ha formulerat detta ens inför sig själva. Bristen på självförtroende kan ändå ha spelat en stor roll i hur de valt att hellre släta över än att ens försöka ta tag i problemen. Ett undvikande beteende är sällan den mest framgångsrika strategin i längden. Men ibland är det den enda tillgängliga för dem som har svårt att hantera konflikter och starka känslor i allmänhet.
I varje fall är det vad de själva tror. En anledning till att det sällan är bra att undvika det jobbiga är att den som alltid duckar aldrig lär sig bemä
