Åsa Lundegård, chefredaktör
Under de många år jag hade småbarn gick jag upp vid 06, lämnade på förskola och skola vid kvart i åtta, och satte nyckeln i låset till frilanskontoret en halvtimme senare. Jag grundlade då min ovillighet att ta paus för lunch. Det är ungefär då jag är som mest effektiv och inget tar ner min energi så mycket som att ställa mig i kö till dagens lax och sedan sitta och prata om trevligheter. Inget fel med laxen, och alla rätt med mina underbara kolleger. Men det är flowet jag går miste om. Allra bäst fungerar jag om jag tar en paus vid 13, och sedan en till vid 15.
Jag tror att både Socialstyrelsen, facket och livsstilsprofessorn Mai-Lis Hellénius förespråkar dagens lax klockan 12, och vad har jag att komma med då? Förutom att mumla ohörbara saker när tåliga kolleger ändå frågar. ”Tack men inte just idag”, ”Nja, lite upptagen med en grej”.
”Dör du inte av hunger?” frågar min bordskompis Katarina, som har byggarbetartider och äter först. Men det beror nog främst på att hon pendlar från Nyköping. Nej. Savannens människa var gjord för att hålla hungern stången förbi 11-kaffet, det fanns inte fruktkorg på jobbet då, och ingen smartklocka som mätte blodsockret. Jag ska inte börja tjata om att människor idag faktiskt sällan känner riktig hunger. Eftersom de fått lära sig att det är förenat med livsfara att vara utan föda mer än 2,5 timme (dietisternas mantra för tjugo år sedan, som aldrig gått ur tiden).
Vad jag skulle komma till är att jag denna sommar återupptäckt tuppluren! Den, som jag under småbarnsåren tilllskansade mig dagligen (vid 15-tiden) och som höll mig från både vägg och farligt blodtryck.
Eftersom jag led av ständig sömnbrist kunde jag somna på mindre än tre minuter.
Jag sover INTE på kontoret. Men på landet går det utmärkt. Särskilt när det är så varmt som denna sommar. Så i år har jag behållit mina rätt så tidiga morgnar, men matchat med daglig tupplur, och blivit lagom trött till kvällen ändå. Tuppluren ska inte överstiga 15, minuter, någon gång kan den sträcka sig till 20, för att inte förstöra nattsömnen. Tuppluren fyller på och tömmer i samma andetag. Du vaknar förvisso upp rufsig och randig i ansiktet. Men du vaknar till problem som plötsligen har löst sig, till middagsbestyr och ork att vispa en bearnaise till tolv personer, som bara en kvart tidigare kändes som ett oöverstigligt gympass.
På sidan 72 kan du läsa om hur du tränar din hjärna för att göra den stark och motståndskraftig. Och det
