Lotta Olsson trodde länge att hon bara skrev för sig själv, för att bearbeta maken Ulfs död. Men till slut insåg hon att berättelsen som tog form faktiskt var en bok. Nu kommer Jag som är kvar, en bok starkt färgad av sorg – men också av passion.
Av Kerstin Särneön Foto Joel Nilsson
MÅNADENS FÖRFATTARE
● Från början trodde Lotta Olsson att hon skrev för sin egen skull. För att försöka bearbeta att hennes man, författaren Ulf Nilsson, dött i september 2021. Men en författare söker alltid sina läsare, så också Lotta Olsson som debuterade för snart 30 år sedan och har skrivit poesi, dramatik, barnböcker och romaner. Halvvägs in i texten av det som blev Jag som är kvar insåg hon att det skulle bli en bok.
– Jag var tvungen att lura mig själv att ingen annan skulle läsa för att kunna vara skyddslös och helt ärlig i det jag skrev, säger hon. Jag ville vara absolut transparent.
På något plan är Lotta Olssons bok en pendang till Ulf Nilssons fantastiska En liten bok om konsten att dö som kom ut förra hösten, ett år efter hans död. Där skriver han trösterikt, ja nästan hoppfullt, om sina tio sista veckor i livet efter att han fått cancerbeskedet. Lotta skriver om ett Efteråt. Om känslor och minnen som kommer fram. Andra som har dött blir tydliga för henne, en förlust väcker andra förluster till liv. Hennes första man Thomas som dog av en hjärntumör många år efter att de skilts, hennes mamma som dog ungefär samtidigt, Ulf och sedan bara några månader senare hennes pappa.
– Hela boken sprang egentligen ur den för mig hisnande insikten om att vi är våra kroppar, något som jag nog inte riktigt förstått tidigare. För mig har intellektet alltid varit det centrala, det jag tillmätt betydelse. Men när man lever nära en person som är sjuk och sedan dör blir det brutalt tydligt att vi inte är mycket mer än våra kroppar. Att vi försvinner.
Kropp och sorg är centrala ord i texterna, liksom tid, hur allt var så länge sedan och ändå alldeles nyss. Och så de två orden lust och förlust, så lika men ändå varandras motsatser, det ena står för liv och det andra för tomhet och död. För Lotta var det en nåd att väldigt snart efter Ulfs död bli oerhört attraherad av och förälskad i en man som hon i boken kallar J.
– Det var en märklig erfarenhet att samtidigt uppleva stor sorg och stark attraktion. Men det var en hjälp genom allt det svåra, att det fanns en rörelse fram�
