Branaghs tredje Poirot-film befäster hans position som vår tids Agatha Christie-tolkare, men själva berättelsen känns för ”dammig” och gammalmodig.
MORD I VENEDIG
Den gamla inbitna Shakespeare-tolkaren, den brittiske gentlemannaregissören (och skådespelaren) Kenneth Branagh, har de senaste åren hittat en annan engelskspråkig författare som fungerar som hans film-musa.
Deckardrottningen Agatha Christie (1890-1976) skrev inte färre än 38 romaner om den snusförnuftige, genomkorrekte, belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot – för evigt odödliggjord av arketypen David Suchet i otaliga säsonger av TV-serien.
Branaghs första Poirot-film kom 2017 och baserades på en av Christies mest berömda romaner, Mordet på Orientexpressen.
Branagh kombinerade modern filmteknik och berättarkonst med en smått föråldrad kriminalhistoria i ett mycket svagt paket.
Några år senare kom den något mer moderniserade Döden på Nilen. Ett visuellt fyrverkeri med en imponerande skådespelarensemble och en fortfarande viril och spännande kriminalhistoria. En lite rolig anekdot är att filmen nästan havererade innan den nådde publiken på grund av ett par berömda uttalanden av filmens stjärna, Armie Hammer.
Smått corona-försenad gick Branaghs tredje Poirot-film, Mord i Venedig (A Haunting in Venice), upp på biograferna i somras. Nu kan du äntligen streama den på Disney+. Och ja, den är definitivt värd en titt.
Det är Branagh själv som spelar huvudrollen (vilket han gör i merparten av sina filmer), och britten bjuder på en tolkning av Poirot som ligger nära Christies bokversion, fast i en något moderniserad och mer seriös version.
Till skillnad från Branaghs tidigare filmer är detta inte en remake av en äldre Christie-film, och den är inte heller identisk med boken den är inspirerad av. Manuset (författat av Michael Green) är baserat på Christies roman Mord på Allhelgonadagen (Halloween Party, 1969), och filmen flyttar handlingen från den lilla brittiska staden Woodleigh Common till det betydligt mer mytomspunna Venedig. Christies deckarromaner kännetecknas av att de bygger upp (tillsynes) olösliga mordgåtor som sedan avslöjas lager för lager, där man (efteråt) kan se att hon har lämnat små ledtrådar och hintar. I detta avseende är Mord i Venedig inget undantag, den följer ”regelboken”, om än lite för strängt.
År 1947 möter vi en semestrande, pensionerad Poirot (Kenneth Branagh) som i ”staden
