Elipson Horus 6B är eleganta att titta på, kostar inte mycket och sticker inte ut.
JOHN ALEX HVIDLYKKE
ELIPSON HORUS 6B
Franska Elipson är mest kända för sina högtalare med avancerad design – vissa av dem klotrunda. Men de tillverkar även traditionella, plånboksvänliga modeller med enkla träkabinett.
Elipson Horus 6B tillhör den senare kategorin: en kompakt tvåvägs basreflexhögtalare som passar på stativ eller på en bänk.
Kabinettet är riktigt tjusigt att titta på. Alla sidor utom fronten är täckta av en valnötsliknande folie. På fronten, som är enfärgat grafitgrå, sitter ett 5-tums baselement och en 1-tums diskantdome. Den ovala basreflexporten sitter också på framsidan, vilket är praktiskt eftersom högtalarna ofta ställs mot en vägg eller i en bokhylla.
Tygfronten ”svävar” en centimeter framför fronten. Antagligen för att ge ett lättare intryck, men rent akustiskt är det en dålig idé som oundvikligen skapar en hel del diffraktion.
Högtalarna är förhållandevis lätta (fem kilo styck) och låter lite ihåliga när man knackar på dem med knogarna. Men inte mer än vad som är normalt i de lägre prisklasserna.
LJUDKVALITETEN
Elipson Horus 6B befinner sig i en prisklass där det mesta som finns är bordshögtalare med Bluetooth eller mindre multiroom-högtalare. Men här får vi ett par riktiga stereohögtalare. Det gläder en gammal hifi-nörd. Under alla omständigheter får man mycket bättre stereoperspektiv från två separata högtalare som är placerade på rätt sätt i vardagsrummet. De små Elipson-högtalarna smälter in diskret i vardagsrummet på ett sätt som borde få godkänt av även den mest kritiska partnern. De är inte osynliga, men saknar iögonfallande detaljer. ”Dom där? Dom har alltid stått där ...”
Samma sak kan sägas om ljudet från Horus 6B. Högtalarna täcker sitt arbetsområde jämnt och utan att framhäva några frekvenser särskilt. Allt kommer med, men utan något särskilt fokus på detaljer. Jämnt, snyggt och neutralt – men också lite intetsägande.
SKILLNADER SUDDAS UT
Stereoperspektivet och djupet i ljudbilden är godkänt, men man får inte förvänta sig några mirakel – sådant kostar extra. Instrumenten panoreras ganska snyggt mellan högtalarna, men breder inte ut sig längre än så. Vilket är helt okej när spellistan är popmusik från radion. Men skillnaderna mellan en extra bra inspelning och en genomsnittlig suddas ut. Närvaron och jazzklubbskänslan i I’m
