Det gamla ödehuset Brunnsgården utanför Falköping hade stått tomt i 25 år och hade precis allt som Conny och Ulrica letade efter. Med stor respekt och kärlek har de lockat fram husets fina atmosfär med kakelugnar, pärlspont och vackra korspostfönster.
AV ISABELLE OLANDER FOTO ELLIOT OLANDER
CONNY OCH ULRICA blev imponerade av sina kompisar som vårdade ett gammalt torp från förra sekelskiftet. Det gamla huset blev så fint att Conny och Ulrica själva började leta efter ett oförstört hus att renovera. De fick höra talas om Brunnsgården, ett ödehus i Connys hemby utanför Falköping, när de var nygifta 1995.
– Vi kontaktade damen som sades ha ärvt huset, men hon visste inte helt säkert om det verkligen förhöll sig så eller inte, säger Ulrica.
– Det drog dock ut på tiden och vi glömde nästan av huset, då damen ett halvår senare ringde och sa att vi var välkomna och se om vi hade lust att ta hand om eländet, fyller Conny i med ett brett leende.
Huset hade stått tomt i 25 år och var mycket nedgånget.
– När vi gick in från glasverandan tittade vi på varandra och nickade. Vi bestämde oss där och då. Redan när vi kom in på verandan som var i originalskick misstänkte vi, med rätta, att detsamma gällde resten av huset, minns Ulrica.
– Vi fastnade för pärlsponten i tak och bröstpaneler, kakelugnar, trägolv, korspostfönster och sexplanslösningen. Huset var helt orenoverat och oförstört. Detta var långt innan vurmen för ”rädda ödehus” hade startat, men idén om att vilja bevara ett gammalt hus stämde ändå bra in på oss, säger Ulrica.
Brunnsgården ligger som sagt i samma by som Conny växt upp i, och huset hade stått tomt så länge han kunde minnas.
– Förutom att en del rum hade två, tre lager tapeter så hade egentligen inget ändrats sedan huset byggdes 1918. Här fanns förutom pärlspontpanelerna och korsfönstren också järnspis, spiskupa, fernissade golv, skurgolv och en oinredd övervåning, säger Conny.
De förstod att det skulle bli ett stort renoveringsprojekt. Men Ulricas och Connys fäder var båda sk
