Att lämna Stockholm för sina skånska hemtrakter blev ett lyckokast för Caroline och Henrik. I det varsamt renoverade tegelhuset från 1932 i utkanten av Lund har de skapat ett personligt drömhem åt sig och sina två små döttrar. Under våren förvandlas den uppvuxna gamla trädgården till en grönskande oas som inbjuder till umgänge och lekar utomhus.
AV PIA MATTSSON FOTO PERNILLA WÄSTBERG
NÄR DET ÄR rätt så går det lätt. Och väldigt snabbt.
Speciellt när det handlar om kärlek mellan två. Men också när samma två blir kära i ett hus. Caroline Rydenfelt vet, hon och maken Henrik har erfarenhet av båda.
– Henrik och jag är uppvuxna i Lund och gick på samma skola. Efter att ha studerat och arbetat i England och Frankrike under fem år flyttade jag till Stockholm 2011. Där stötte vi på varandra en dag och bestämde att ta en snabb öl tillsammans efter jobbet. Efter två minuter var vi förälskade. Sju månader senare blev vi planerat gravida.
– Samma sak när vi blev med detta hus, fortsätter Caroline. Så fort vi kom in blev vi kära i det. Ett par dagar senare var det vårt!
DET ÄR TIDIG sommar i Lund. Efter flera dagar med intensivt solsken har vädret slagit om. Himlen är skyig efter nattens regn, men luften är ljum; en skön dag. Det doftar av rosor och schersmin i den omfamnande trädgården. På avstånd hörs svagt stadsljud, men här, bakom välvuxna bokhäckar, höga träd, buskar, hortensior och rosor är det som på landet. Lugnt och rofyllt.
– Vi föll för allt: husets detaljer och trädgården. Den tidigare ägaren var en stor trädgårdsälskare. Han hade gjort trädgården så fin. Vi tyckte också om områdets gamla hus och uppvuxna trädgårdar. I stan och samtidigt inte, säger Caroline.
När paret flyttade till Lund i maj 2020 lämnade de storstadslivet bakom sig. Så länge de bara hade dottern Ilse var det mysigt att bo centralt i stan, men med två små barn, när lillasyster Stella kommit till världen, var det inte längre lika lätt att gå på kafé, restaurang och utställningar. Kanske skulle det vara mysigt att flytta tillbaka till Lund så att Ilse och Stella kunde få växa upp nära sina mor- och farföräldrar.
– Jag är en ”doer”. Dagen efter att vi bestämt att vi skulle bli Lundabor igen såg jag till att mäklaren kom till oss.
