I Skeppshult har man gjutit laggar, grytor, våffeljärn och vedspisar på samma hantverksmässiga vis i över hundra år. Häng med in i gnistregnet i Sveriges numera enda gjuteri som tillverkar dessa rejäla husgeråd. Dessutom med en hållbarhet som slår det mesta. AV KARIN HYLANDER FOTO KARIN WILDHEIM
FÖRSTESMÄLTAREN Romeo Beles övervakar det stora kärlet med flytande gjutjärn genom sina solglasögon. Hettan och ljusstyrkan är intensiva.
– Vi gjuter om tjugo minuter, bedömer Romeo.
Arbetsdagen började, som alla vardagsmorgnar, med att induktionsugnen fylldes med tackjärn. Nu, vid elvasnåret, är massan nästan uppe i önskvärda 1 500 grader. Efter en sista koll med stången i grytan vet Romeo att det är dags och ber betraktarna backa undan. När han börjar tippa på kärlet och tömma innehållet blir gnistregnet intensivt.
Romeo står kvar. Han kan sina grejer och det är så här smältningen har gått till sedan långt innan han fick jobbet på Skeppshult. Ja, faktiskt sedan gjuteriet startades 1906 av Amerikaåtervändaren Charles E. Anderssoni hans småländska lilla hemby.
– Jag började 1977 med att svarva stekpannebottnar. Det svåraste med gjutjärn är att få det snyggt. Funkar att steka i gör det alltid, säger gjuterichefen Erik van Dijk.
Under årtiondena har han sett arbetskamrater komma och gå men tillverkningen har inte förändrats mycket.
– Man måste ha koll på receptet och flytbarheten och gjutaren behöver göra likadant varje gång. En del lär sig direkt, andra aldrig. Det är väl ungefär som med en konstnär: några kan måla saker och ting, själv skulle jag inte kunna rita en katt. Det här yrket passar inte alla.
När gjuteridöden var som värst, på 1970-talet, minskade de svenska gjuterierna från omkring 300 stycken till 150. Femtio år senare finns omkring 15 järngjuterier kvar, inklusive de stora som Scania i Södertälje och Volvo i Skövde. Bara ett enda tillverkar och säljer husgeråd i gjutjärn: Skeppshult. Och även här såg det länge svajigt och dystert ut.
Räddningen blev förmodligen ägarbytet 2011, när familjen Bolmgren tog över. De kunde ingenting om gjutjärn, men desto mer om marknadsfrågor.
– Jag hade aldrig ens använt en gjutjärnspanna när vi tog över, säger Filip Bolmgren, ingenjören som i dag är produktionschef medan brodern Simon är VD.
Bolmgrens styrde om från en större del beställningsgods till att koncentrera sig på det unika: Skeppshults klassiska pannor, stekgrytor, mortl
