Att julen firas hemma i 1930-talshuset i Horred är en helig tradition i stylisten Anna Truelsens familj. Här finns ju eldstäderna, det stora lantköket och den välkomnande matsalen där mängder av ljus glimmar i advent.
AV PETRA LUNDSTRÖM FOTO JONAS LUNDBERG
DEN SOM HÄLSAR PÅ hemma hos makarna Anna och Michael Truelsen och deras barn runt första advent belönas med all inspiration man behöver för traditionell julstämning. Här i det snart hundraåriga huset i Horred i Västergötland råder full jul med gran och pynt redan den första december. Anna tar emot på verandan som är julfin med granris och ljusslingor.
– När barnen var små tog vi in granen först i julveckan för att den skulle hålla till barnens julgransplundring på tjugondag Knut. Nu när barnen är stora får granen komma in tidigt i stället så att vi får njuta av den under hela december, berättar Anna och visar oss in i huset som doftar gott av glögg, pepparkakor och mängder av levande ljus.
I de charmiga korspostfönstren lyser det stämningsfullt från adventsljusstakar och klassiska julstjärnor, i taken hänger hemgjorda pappgirlanger och ljuskronor av smide som pyntats med lingonris. Fina föremål i mässing, keramik och patinerat trä gör sig bra i rummen där inredningen går i lugna toner av vitt, grått och brunt.
Drömmen om ett gammalt hus i lantlig avskildhet gick i uppfyllelse för makarna Truelsen och deras fyra barn när trähuset i gläntan blev till salu för femton år sedan. Att det blev just detta hus var extra välkommet eftersom Anna och Michael hade haft ögonen på det ända sedan 1995, berättar Anna.
– På den tiden bodde en av mina dåvarande kolleger här i huset och vi blev hembjudna hit på fika. Redan när jag vi körde uppför den branta backen och såg gårdsplanen och den charmiga ladan kände jag att här skulle jag vilja bo en dag. Jag sa till kollegan att vi gärna skulle vilja köpa huset om de någon gång tänkte sälja, säger Anna.
Men åren gick, det hela glömdes bort och senare såldes huset i stället till kollegans släkting. Familjen Truelsen bodde i ett villaområde i centrala Horred i ett suterränghus som de hade övertagit från Michaels föräldrar.
– Vi hade det bra där, men jag trivdes aldrig med att bo så nära inpå andra hus. Man såg i princip vad grannen åt till frukost, säger Anna, som aldrig glömde det vackra huset i skogsbrynet.
Så en dag för femton år sedan ringde hennes svärmor med den glada nyheten att ett
