Lantlig charm på lövhaga

VINTERN HAR JUST KOMMIT till den västgötska naturen öster om Borås, med frost i träden och ett fjäderlätt snötäcke på marken. Här, mitt i vackra Knallebygden, eller Sjuhäradsbygden som den också kallas, bor Emma Qvist Kocian med tre döttrar i ett räddat ödehus från 1930-talet. Första gången Emma fick syn på det lilla glömda huset tyckte hon att det var som om det talade till henne.

– Det var ett flagnande och ganska ledsamt litet kråkslott som verkligen sov sin djupaste törnrosasömn, säger hon. Barnen kallade det till en början för Skrutthaga i stället för Lövhaga. Det säger en del! Men trots att alla varnade mig kände jag att huset var helt rätt för oss. Här skulle vi bo.

Emma är uppvuxen i byn Länghem bara några kilometer därifrån, och att bo på landet har alltid varit självklart för henne. När hon separerade från sin man – som i dag bor kvar i deras gamla hus ett stenkast från Emma – återkom tankarna om det vita ödehuset som hon sneglat på ända sedan de flyttade till Danniketrakten år 2013.

– Jag gillade det gulliga, nästan dockhusaktiga utseendet med det brutna taket och den vackra glasverandan, säger Emma. I trädgården skymtade man flera små uthus och ett växthus byggt av gamla fönster, precis sådant som jag gillar.

Men det syntes tydligt att huset både var övergivet och väldigt eftersatt och Emma funderade mycket över varför ingen bodde där längre. Hon gjorde en del efterforskningar, och tog en dag mod till sig och knackade på hos ägaren Peter – som numera är hennes granne – i hopp om att få köpa det gamla huset.

– Det förvånade ansiktsuttrycket jag fick av honom när jag frågade om huset var till salu kommer jag aldrig att glömma, säger Emma med ett skratt. Han sa rent ut att jag absolut inte kunde köpa för att det var i alldeles för dåligt skick. Hon fortsätter:

– Många hade nog avskräckts av det nikotingula köket samt avsaknaden av vatten o