Fem frågor till byggnadsvårdaren Erika Åberg som tar sig an en ny omgång gamla torp och gårdar med en spännande historia i den nionde säsongen av Det sitter i väggarna.
AV PETRA LUNDSTRÖM FOTO BALUBA
Vad gör serien till en sådan långkörare?
– Det beror nog delvis på formatet, att man får komma in i ett nytt spännande hem i varje avsnitt. Sedan är det alla historier och människoöden som berör, kombinerat med praktiska renoveringstips. Det märks att byggnadsvård ligger i tiden, vi har haft höga tittarsiffror från dag ett.
Hur hittar ni alla intressanta gamla hem?
– Numera är det ett ganska självgående maskineri, för det är så många husägare som anmäler sitt intresse. Det kommer in ansökningar varje dag året runt så det är ett tufft jobb att sovra och välja bort bland alla charmiga hem.
Vad avgör vilka hem ni väljer ut?
– Det ska vara en bra spridning över Sverige och över historien så att vi får med olika byggepoker och stilar på husen. Det får gärna finnas en spännande historia som vi kan nysta vidare i. Och så ett lagom stort restaureringsprojekt som vi hinner genomföra på åtta dagar.
Vilka hem får dig att gå i gång lite extra?
– När det finns mycket autentiska ytskikt kvar, som gamla originaltapeter eller nötta trösklar och brädgolv som generationer har gått på genom åren. Jag inspireras även av gamla ovanliga material, som det vackra taket av skiffer som förekommer i avsnittet om gården i Dalsland den 21/9.
Vad ser du mest fram emot just nu?
– Att sitta hemma på gården och skriva klart min tredje bok om byggnadsvård. Jag brukar sitta och skriva i vårt orangeri som vi byggt av återbruk. Där har jag utsikt över familjens nya va
