»När ljuset från det jag så noggrant fokuserat på letade sig vidare hamnade det till slut på något annat i min närhet, något jag inte alls räknat med.«
KRÖNIKA
Fotograferingens innebörd för en själv är så klart helt personlig. För vissa är det själva teknikutövningen som är hela innebörden av fotograferingen, alltså möjligheten att greja med prylar på ett eller annat vis, kanske genom investering, fixande och fipplande, optimerande och förfinande. För andra är det motsatsen, där tekniken och själva prylen »kamera« eller »objektiv« är sekundär, och snarare bara bärare av en lösning på en metod för att kunna skapa det man vill.
Jag själv har många gånger tänkt på att det är själva vägen som är målet snarare än att fullborda den tanke man från början hade. Självklart kan jag grunna på en fotoidé som jag vill genomföra och se ett slutresultat kring, och då vill jag ro hem konceptet och springa i mål. Men många gånger vill jag också lyriskt gotta mig i de olika delmoment som fanns på vägen mot målet.
Det är många gånger jag haft en vision om hur vägen ska se ut, vilka hinder som finns och vilken riktning jag bör ta för att komma framåt i min fotoidé, men lika många gånger hittar jag sidospår och andra vägar som leder till andra nästan mer spännande möjligheter än den planerade vägen. Dessa gånger kan det vara värt att ta några steg åt sidan, in på den okända stigen för att se vart den leder dig, såvida du inte har en deadline att passa eller andra krav som gör att du måste upprätthålla din urspungliga idé.
Det som är så häftigt med att ta sig an de sidospår som uppenbarar sig är känslan av flow, känslan av att hela tiden följa med det som erbjuds och fånga de bilder som skapas via den nya vägen man hittat. Här uppenbarar sig allt från ya tankesätt, helt andra inriktningar och saker man inte alls kunnat förutse, lite som en film som man inte alls kan förutse nästa steg inom. Och att följa naturens ledsagning framåt kan vara rätt befriande.
Ett exempel från mig själv är när jag hade bestämt mig för att fotografera vackra molnen i solnedgången vid en sjö. Färgerna var fantastiska och himlen var tung precis som efter ett åskoväder. Stativet på plats, kameran redo och allt var laddat och klart. Jag hade bildresultatet klart för mig i huvudet, och bilderna som sparades på minneskortet blev precis som jag ville.
Men det som verkligen skapade oreda i mitt sinne var den mal
