Höjden är en utmaning när Jonathan Stenvall fotograferar i Himalaya. På över 4000 meter kommer huvudvärken och illamåendet. Varje steg känns i kroppen. – Det jobbigaste är när man har en fantastisk vy framför sig men man orkar inte ta bilden för att man mår illa, säger Jonathan som ändå har återvänt till bergskedjan om och om igen. – Jag har fallit pladask för det här området, det är så fantastiskt, säger han.
TEXT Johan Wessel FOTO Jonathan Stenvall
Jonathan Stenvall har inte sovit många timmar natten före vi ses. Därför tackar han ja till en kopp kaffe på Kamera & Bilds redaktion, trots att han egentligen inte dricker kaffe.
– Jag kom precis hem från Orrmyren, några timmar norr om Stockholm, där jag har fotograferat orrspel. De samlas där nu under våren och varje morgon spelar de och försöker visa upp sig för honorna. De börjar spela väldigt tidigt på morgonen, vid fyra–fem och så kör de fram till kanske åtta, säger Jonathan. Tillsammans med en kompis hade han åkt ut kvällen före, för att ta sig ut på myren.
– Man får ha rejäla stövlar och hoppa mellan tuvorna för att försöka hitta en väg genom våtmarken, fram till platsen där de spelar. Och så slår man upp gömslet och bara väntar in morgonen. Rätt fantastiskt!
Du gillar att ligga i gömsle?
– Absolut, det är mysigt. Jag tror att nästan alla skulle kunna uppskatta det, även om man inte är en riktig naturmupp som jag. Det är häftigt att ligga där i mörkret, höra ljuden och sen se orrarna med deras märkliga parningsceremoni där de går runt och kluckar på myren. Och så ryker de ihop och slåss, flyger och gör olika hopp. Det är som en cirkus, medan solen sakta går upp. En helt magisk upplevelse.
Och så har du med dig en termos med något varmt?
– Ja precis, svarar Jonathan något tvekande innan han fortsätter:
– Det borde jag väl vara bättre på. En kycklingsallad fick jag i alla fall med mig som jag hade köpt på Ica.
Vi skrattar båda två när jag drar en parallell till Kamera Bilds intervju med Jonathan 2016, då han sa: »Jag är alltid dålig på att få med mig mat. Det har ibland gått tolv timmar utan att jag ätit.«
Under de senaste sju åren verkar det inte ha hänt mycket – på matfronten alltså.
– Det är fortfarande ganska aktuellt. Nu när jag frilansar och inte utgår från en 9–18-arbetsdag kan matrutinerna komma i kläm. Jag går ut och fotograferar och så glömmer jag helt bort det här med lunch, säger han om sin tillvaro i dag.
»JAG RÅKADE HAMNA I NEPAL«
Men allt är förstås inte status quo. Mycket har hänt sedan vi först stiftade bekantskap med
