»Kittlar det lite mer att fotografera en kvinna i utmanande pose, än att plåta en karl med hotpants och en redig bula?«
SM i fotografi har just gått av stapeln när jag börjar skriva den här texten. Jag tittar på Therese Asplunds bild i artikeln som min kollega Johan skrivit om tävlingen, av nyfikenhet går jag in på tävlingens hemsida och tittar på resterande bilder. Inte av någon form av »fel bild vann«-känsla, Therese bild är helt klart en värdig vinnare, men för att jag är nyfiken på hur toppklungan av porträttbilderna ser ut. Jag tittar igenom de två kategorierna Klassiskt porträtt och Kreativt porträtt, funderar lite och gör sen samma sak för ett par årgångar bakåt. Det som slår mig är hur få män det är på bilderna. I årets tävling verkar det vara exceptionellt många och det innebär att ungefär en tredjedel av de avbildade personerna i den ena kategorin är män/pojkar. I kategorin Kreativa porträtt är det i år två män avbildade. Jag vet inte om jag lägger någon värdering i det, men jag blir i alla fall lite nyfiken på varför det är så.
När jag började skriva om fotografi för mer än tio år sedan handlade frågan mest om att fotografi var en hobby eller ett yrke med en tydlig manlig övervikt. Idag är fotograffördelningen betydligt jämnare, på utbildningar och i vissa tävlingar ser vi snarare en övervägande del kvinnor. Men på motivfronten, framför allt när det gäller porträtt, verkar det onekligen vara i huvudsak kvinnor som står framför kameran.
Men varför är det så? Är det lättare att ta porträtt av kvinnor? Är det svårare att få män att ställa upp om man har lite speciella idéer? Eller är det bara gammal vana?
Jag ser ett par olika potentiella svar här. Dels kan jag tänka mig att det kanske sker av gammal vana, genom historien har kvinnor ofta varit de som fått stå framför både kameror oc
