Drömöringen

Ett ihållande regn har fått mig att söka skydd i en enkel koja. Det finns en kamin och jag gör eld i den. Det är nog länge sen nån var här. I en annan tid, för länge sen, var det säkert en betydelsefull byggnad.

Tiderna förändras och idag finns det ingen kvar som kan berätta. Om den där kojan mitt i ingenstans. Jag skulle vilja veta vem som byggt den och till vad den använts. Eldens språk vaggar mig till sömns.

Jag vaknar mitt i natten, kallsvettig och orolig. Öringen jag sökt efter och till slut funnit hade tagit min vackraste fluga. Det var den största jag sett i ån. Efter en lång kamp skaver den av tafsen mot en sten och allt är över. Så tomt. Så fruktansvärt tomt. Besegrad. Imorgon går jag hem.

Ingen dröm

När jag kvicknar till minns jag. Öringen är min. På riktigt. Den följde med ända till håven. Den är stor och med en kondition jag nog aldrig sett maken till. Drygt två kilo och med en kostym skapad av en lycklig konstnär.

Det höga vattenståndet hade bildat en blank fläck framför en uppstickande sten i en kort ström. Både uppströms och nedströms är det lugnflyt över bottnar med guldgrävarsand och vajande gröna vattenväxter. Mellan där smalnar ån av och tar lite fart.

Just där i strömmen har vår Herre placerat ett antal större stenar för öringen att gömma sig kring. Djupt är det också. Platsen är vacker och jag har alltid velat fånga en öring här. Många gånger har jag suttit på höjden intill ån och spanat.

Försökt många gånger

Med fjället och torrakorna som mina extraögon har jag njutit av att se vakringar blomma ut på vattnet. Jag har försökt överlista den gäckande öringen men det har alltid slutat med att jag känt mig som en fridstörare och amatör.

Samtidigt är jag oerhört tacksam över att det inte alltid går som man tänkt. Hur skulle det se ut? Hur roligt vore det då? Öringen här i ån är en värdig motståndare. Lyckas man överlista den har man gjort allt rätt och belöningen är stor.

Den där blanka fläcken framför den uppstickande s