På håll syns den berömda lofotväggen resa sig ur havet. De vassa granitformationerna, till synes orörda av inlandsisens härjningar har varit ett karaktäristiskt landmärke för sjömän i tusentals år. Men det är inte bergen som lockat långväga resenärer hit. Det är havets fenbeklädda invånare som haft dragningskraft på lycksökare genom seklerna. Så även mig. Skreiens rike har en tendens att sätta klorna i en.
TEXT OCH FOTO: PER JONSON
avet ligger platt. Den blå nyansen är något mörkare än sin spegel där uppe. Nysnön ligger som ett vitt täcke på Vågakallen, Higraftind, Stortind, Småtind och Løva. Alla fjäll innanför oss har namn vars betydelse finns att finna i örikets historia. Odd Arne Sandberg drar den grova nylonlinan i taktfasta drag över räcket på relingen. Han har en liten knyck. Den är hemligheten, i alla fall enligt honom själv, till att fisken biter oftare hos honom än hos oinvigda nybörjare som provar lyckan efter fiskarna där nere i djupet.
Jag själv, som identifierar mig som en sportfiskare, envisas med att stå med spö och rulle. Meter för meter av den tunna flätlinan rullas ut från ambassadörrullen innan den tunga svenskpilken når botten och jag vevar in ett par meter och börjar imitera Odd Arnes knyckanden.
– Fisk tio meter över botten, säger den gamla fiskaren samtidigt som han börjar veva på juksahjulet.
Det heter så. Den stora spolen som sitter på relingen på de flesta fritidsbåtar här uppe. Att fiska är en del av livet här. Alla berörs av fisket på något sätt. Torsken finns i öbornas DNA. Snart bärgas en fin grågrön torsk i femkilosklassen. Den blödgas med van hand och hamnar i en stamp.
Torsken, Gadus Morhua fanns förr i hela Nordostatlanten, men ett ogenomtänkt och girigt yrkesfiske har på många håll minskat lokala populationer radikalt. På sina håll är torsken helt borta. Vi människor kan vara både grymma och korkade i vår jakt på inkomster och ekonomisk framgång.
ör det är inte lokalt nyttjande som ligger bakom torskarnas tillbakagång. Det är det storskaliga och mer eller mindre industriella trålfisket som är den stora boven i dramat. New Foundland i Nordamerika hade förr ett rikt torskfiske, men ingen lyckades dra i nödbromsen i tid och när de sista lekmogna torskarna drogs upp fanns till slut ingen räddning kvar.
