Älgar och oförmögna tomtar

Det vilar något närmast skrockfullt över skogsbranschen. Det kan ju verka paradoxalt att tycka så, när man är uppfostrad med synen på virket som en av de resurser som en gång lyfte Sverige ur armodet. En näring som alltid stått ingenjörskunskapen och den beprövade vetenskapen nära skulle alltså stå för vidskepelse?

Med en halvfärdig forskarutbildning i ryggen vet jag en annan sak. En forskare är öppen för idéer och infallsvinklar. Man låser sig inte vid färdiga modeller och man är alltid beredd att pröva hypoteser, även om de skulle råka komma från en konkurrerande kollega.

Jag har i min enfald trott att ett sådant förhållningssätt också skulle känneteckna den bransch som försett oss med timmer för välståndsutveckling. Fast nu är jag inte lika säker.

Samband

Efter att ha följt diskussionen om älgskador i flera år, undrar jag vilka skogar skogsbranschen gått vilse i? Redan när jag för mer än ett decennium var med och testade en toppröjare åt ett bekant motorsågsmärke, berättade den ansvarige testledaren att man kunde se kraftledningsgator som ett sätt att skapa foder för älgen. Därför toppröjning.

Det fina i kråksången skulle vara att älgrackaren inte skulle ge sig på tallplanteringarna ( jomen…). Den toppröjaren verkar tyvärr inte ha blivit nå´n succé. Fem år senare, visade resultaten från ett annat test, i en annan bransch, att älgen helst äter annat än tall, om det finns.

Det blev ganska tydligt för mig att sambandet mellan älgskador och tillgång till naturligt foder var starkt. Eller, som det uttrycks i dagens debatt, att sambandet mellan antal älgar och älgbetesskador är mycket svagt. Och nu börjar ni fatta vartåt jag lutar.

Jag vågar påstå att sambandet mellan älg och betesskador, givet en rimlig tillgång till något annat än tallplantor, är obefintligt. Allt annat är skrock och det har snart vetenskapen bevisat.

Vetenskap

I 1200-talssagan om Kung Sverre finns ett mörkt hot i form av ett kvinnligt väsen vid namn Gryla. Hon äter barn och hon låter som ett glasskallrande och mörkerväsande gnyende; som ett enda långt gryyyyl!

Detta mörksens väsende var ett av flera utslag av det mänskliga behovet att klä något diffust obehagligt i något mer påtagligt. Rädsla, mörker och andra oförklarliga ting kunde alltså förklaras med att det fanns något, som vi kunde ge skulden för våra egna tillkortakomm