Det buktar för beagle

Den mäktiga Fryken fyller dalgångens botten där vi blickar ut från de snöklädda höjderna öster om Lysvik. Trots att det är i mitten av januari går sjön fortfarande öppen likt en dyster vallgrav ur ”Sagan om ringen” eller någon annan fantasifull historia.

– Det är djupet som gör det. Hundratrettiosju meter utanför Tossebergsklätten, säger Boo Svensson och pekar söderut mot den karakteristiska knallen kallad Gurlita klätt i Gösta Berlings Saga.

Har redan en löpa

Barskt tronar berget i ett färglöst vinterlandskap. Det är grått kort sagt. Men snart får vi annat att tänka på. Beagletiken som släpptes för en stund sedan tycks ha hittat något. Pejlen visar hon har en löpa och Boo som är hundens husse menar det snart kan bli jakt.

– Rådjur finns och blir över. I alla fall här i bygden där landsvägen går. Vi är några i laget som är engagerade med eftersök och får rycka ut titt som tätt. Kanske borde det jagas lite mer.

För mycket rådjur må vara ett kärt besvär. Men att ge sig ut i mörker och rusk för att leta reda på skadat vilt som dragit iväg på skogen har sina baksidor. Liksom allt annat viltolyckor för med sig. Hur som helst är det fina marker. Visserligen mindre med jordbruksmark än en bit söderut i Fryksdalen, men tillräckligt för en omväxlande och viltvänlig terräng. Och det är hundjakt som gäller.

– Visst pürschjagar en och annan men ett riktig rådjursdrev lockar fler. Raser som drever och basset är populära och för mig blev det beagle. Zara som hon heter är faktiskt min första och ett lyckokast kan sägas. Tidigt visade hon gott gry och blev jaktchampion redan vid två års ålder, berättar Boo och menar att fler borde satsa på beagle för rå.

– Letar man valp är det mest harhundslinjer. Rasen har gått i den riktningen. Men tittar man bakåt i tiden, innan de olika bassetrasernas intåg, sågs beaglen som en allround drivare. Visst finns meningar om för snabbt drevsätt, men så värst mycket högre på benen är de inte och är terrängen tuff krävs det en viss kapacitet. Inte