Roland Kylén har pensionerat sig från det mesta, men en sak lär han ägna sig åt tills han hamnar under jord, stövarjakten. Att sitta vid en brasa i skogen och vänta på ett upptag kommer han aldrig tröttna på, hur mycket än tjärvedsröken sticker i ögonen.
TEXT OCH FOTO: PER JONSON
Född och uppvuxen i Sillerud i sydvästra Värmland har Roland Kylén jagat i hela sitt liv. Hans farbror introducerade honom för stövarjakten på 1950-talet och sedan dess har jaktformen präglat hans liv och bjudit på minnen, både fina och hemska. 19 stövare har det blivit genom åren. Några riktigt bra, andra grävdes ner. Men att sluta jaga med hängöronen har det aldrig varit tal om, trots att vargen kom till byn. Jag vet inte vad det är men det är finns inget bättre än att vara i skogen med hunden. Jag fascineras av hur de tar sig an terrängen och jobbar med ett slag. När de sedan tar upp och bjuder på musik, då är det som bäst, säger Roland medan han sakta kör framåt längs med skogsvägarna bakom gården i det knappt tre centimeter tjocka nysnötäcket. Hans glasögon blir mörkare ju mer dagen gryr.
Stort engagemang
För många i trakten och Värmland i stort är Roland Kylén kanske mest känd som jägarförbundare och politiker. I tio år satt han som ordförande för Årjängs jaktvårdskrets. Därefter var han styrelseledamot i länsföreningen och när vargen etablerade sig i länet på allvar på 1990-talet engagerade han sig politiskt i Centerpartiet och tog en plats i det som då kallades rovdjursgruppen. Några år senare bytte den namn till rovdjursrådet och därefter bildades det som vi idag känner som VFD, eller viltförvaltningsdelegationen på länsstyrelsen. Jag kanske var naiv men jag trodde vi faktiskt skulle kunna påverka rovdjurspolitiken på det lokala planet. Hela idén med delegationen var ju att vi skulle ha en lokal förvaltning där vi som satt i delegationen skulle ha mandat, men med tiden förstod jag att det ändå inte spelade någon roll. Nu har jag tackat för mig, även politiskt. Centerpartiet är inte ett landsbygdsparti längre.
Tog över gården
Roland är uppvuxen på Liane gård, även om föräldrahemmet numera hyrs ut till sportfiskande tyskar som vill lura gammelgäddor i Östra Silen. Han och frun Inga bor i ett hus ett par hundra meter bort från föräldragården. Det är bara ett stenkast till skogen och Roland har kunnat släppa stövarna från gårdstunet. Vi hade mjölkkor förr och jag kommer ihåg att då jagade hunden själv från morgon till kväll. Men n�
