TEXT: KALLE STOLT
I vardagen är i alla fall jag för det mesta upptagen av resultatet; målet. Därmed grumlar tanken på framtiden ofta närvaron i nuet. Ibland faller jag kanske in i samma bedrägliga tankemönster under jakten, men när den är som den ska vara och det är vägen som är mödan värd, blir upplevelserna vid varje enskilt ögonblick betydligt starkare och mer värdefulla.
Just där och då, i det höga obrända gräset i Zimbabwes nordligaste hörn, bara en kilometer från gränsen mot Mocambique, var medvetenheten om närvaron i nuet kännbart påtaglig. Vi; min PH Keith, spårarna Gari och Matsika, samt en statlig Game Scout och jag, hade precis rundat den buffeljord vi spårat under eftermiddagen och var nu framför dem.
Vinden låg rätt och ljudet av lågmälda råmanden, betande mular, torrt gräs mot stora djurkroppar och en och annan knäckt kvist berättade för oss att bufflarna nu betat sig mot oss och befann sig runt om oss på bara några meters avstånd.
Framför oss var en liten öppning med nedtryckt gräs, likt liggsäd i ett spannmålsfält. Den sträckte sig kanske 8-9 meter och det var där vi hoppades att en skjutbar tjur skulle exponera sig.
En äldre ko med en halvstor kalv hade passerat och en yngre tjur betade nu lugnt i öppningen. Den svaga kvällsvinden förde doften från bufflarna mot oss och det luktade sött och gemytligt, som av kreatur på sommarbete.
Spelet över
Plötsligt fick de första djuren, som redan passerat, vind av oss och efter ett par fnysningar dånade marken av klövar som flydde från faran. Det knakade och brakade runt omkring oss, men det man lätt skulle kunna framställa som en actionpackad upplevelse i efterhand, väckte snarare känslan av lugn uppgivenhet, som sig bör när man förlorat spelet som varje riktig jakt bör utgöra. Hatten av!
Mörkret kommer snabbt i den här delen av världen och vår väg tillbaka mot bilen några kilometer bort försiggick i falnande skymningsljus. Plötsligt såg vi en annan del av den stora hjorden om flera hundra bufflar som inte riktigt förstått varför deras flockmedlemmar sprungit iväg. Keith tittade i kikaren och jag kunde skönja konturerna av de svarta kolosserna under mopaneträden.
– Det är en riktigt fin tjur där, kanske 44 tum, men den är alldeles för ung för att skjuta nu, viskade han.
Kort därefter fick även den gruppen av bufflar vår vind och försvann in i Mocambique. Vi fortsatte mot bushvägen och Keith anropade bilen via komradion för att möta upp oss. Nu var stegen mer oförsiktiga och t
