LIF OCH LUST Hon har förmågan att beröra i en tid när många mår dåligt fast vi anses ha det så bra. Prästen och radioprofilen Camilla Lif ser kyrkan som en kraft att räkna med nu när vi behöver komma samman och kämpa för något större än våra privata små projekt. Planetens överlevnad till exempel.
AV LISBETH LUNDAHL FOTO FREDRIK HJERLING
Camilla Lif hörs ofta i P1. Hon är en av dem som tolkar livsstilstrender i programmet Spanarna, som talar om helgens bibeltema i Helgsmål eller varsamt väcker oss med sina Tankar för dagen klockan sex på morgonen.
Hon låter sällan tvärsäker eller som en som har full koll på sitt eget liv. Det är förmodligen därför hon når ut. ”Jag har diplom i oro” har hon sagt i Tankar för dagen. Hon har skrivit om sin rädsla för allt möjligt, inte minst döden och konstaterat att det är lite pinsamt för en präst.
Camilla Lif är kyrkoherde i Katarina församling på Södermalm, en av landets mest livaktiga. Den som tror att Stockholms innerstad är ateismens epicentrum i vår sekulariserade land, kan kika in någon söndag och konstatera att det är gott om folk i bänkarna – En fördel med att arbeta i en storstadsförsamling är att vi kan ha en egen profil och ett eget tonfall. De som söker något annat än det vi erbjuder har fler kyrkor i närheten att välja på, säger Camilla.
– Vi har skalat bort mycket ur våra gudstjänster som kan verka främmande och hindra en från att känna sig delaktig.
Vill ha ”låga trösklar”
Katarina kyrka är speciell på flera sätt. 1990 förstördes den i en brand men kunde återuppbyggas tack vare en stor insamling bland stockholmarna. På 2010-talet drog den kände prästen Olle Carlsson in här och initierade Katarinamässan som snart blev en av Svenska kyrkans mest välbesökta huvudgudstjänster. Kyrkofolk från andra delar av landet kom på studiebesök.
Camilla Lif jobbade i flera år tillsammans med Olle Carlsson och 2020 efterträdde hon honom som kyrkoherde, efter att ha varit tillförordnad i några år. Hon har tillsammans med sina medarbetare fortsatt arbetssättet med inkluderande gudstjänster och stort lekmannainflytande.
De flesta församlingar säger sig vilja ha ”låga trösklar” men hur åstadkommer man det i praktiken?
– Vi har inga förformulera
