AV KALLE LIND
Jag har ägnat en del av våren åt att skriva en revy, det vill säga den del av våren som inte gått åt till att sucka och stöna och berätta för folk omkring mig att revyn i princip är klar, jag ska bara skriva färdigt själva numren först.
Det är något med revyformen som attraherar mig. En sketch följer på en sång som följer på en monolog, en smörgåsbordsform som passar min koncentrationsoförmåga och även borde vara klippt och skuren för den rastlösa nutidsmänniskan. Själva begreppet ”revy” luktar för många människor lite gammeldags, men jag försöker sälja in det till kidsen som ”reality-TikTok”.
Blandningen gäller inte bara formen på numren, utan också tonen och tilltalet. En av storheterna hos Hasseåtage – som råkar tillhöra husgudarna här hemma – var deras självklara sätt att blanda. I en och samma revy kunde Monica Zetterlund sjunga en bitterljuv jazzballad om socialdemokratins svek och Hasse Alfredson läsa en uppsluppen limerick om en flicka från Gränna som vässar en penna med stolgången. Och på något magiskt sätt kändes det som om de där vitt skilda numren hängde ihop.
Jag vill göra samma sak: blanda rent trams med någon form av eftertanke. Låta larviga peruker och knasiga glasögon följas av en stilla påminnelse om Något Viktigt.
Mitt största problem har varit att hitta Det Där Viktiga som just jag har att säga. Det ligger också i revytraditionen att kommentera händelser i dagspolitiken och trender i samtiden. Om man som jag helst lever i det förgångna är det förstås en utmaning.
Det är ju inte det att jag inte tycker en massa saker. Utmaningen ligger i att hitta ämnen som inte tusen andra skämtare redan varit och kladdat på. Och att hitta sätt att skoja till det om det känsliga. Som många människor kan relatera till. Utan att uppröra. Men ändå utan att det känns urvattnat.
När jag satte mig ner att skriva hade jag egentligen bara två samtidsfenomen som jag verkligen ville angripa med
